Nu har Kille åkt hem, nu återvänder han inte till Stockholm förrän till sommaren igen. På sätt och vis känns det som en lättnad. Vi sågs en sista gång över en bit mat. Han var oerhört sliten sa han. För mycket festande. Jag längtar nästan upp till lugnet i studentstaden nu, flinade han. Jag ska faktiskt försöka tagga ner lite, sa han sen. Det får bli mitt nyårslöfte.
Jag nickade uppmuntrande, men inuti stack det till i mig. Jag vet inte hur många tjatiga nätter, tröttsamma morgnar, sura eftermiddagar vi har haft ihop för att han har vägrat att göra just det. Och så nu helt plötsligt när han får göra precis vad han vill, nu när han äntligen är helt fri, ja då ska han skärpa sig? Då ska han dra ner och stanna hemma?
Suck.
Vi har bestämt oss för att en dag bli goda vänner iallafall.
Jag nickade uppmuntrande, men inuti stack det till i mig. Jag vet inte hur många tjatiga nätter, tröttsamma morgnar, sura eftermiddagar vi har haft ihop för att han har vägrat att göra just det. Och så nu helt plötsligt när han får göra precis vad han vill, nu när han äntligen är helt fri, ja då ska han skärpa sig? Då ska han dra ner och stanna hemma?
Suck.
Vi har bestämt oss för att en dag bli goda vänner iallafall.
2 kommentarer:
Äsch, folk förändras i regel inte, och folk håller aldrig nyårslöften.
Jag tror att han har sagt hundra gånger förut att han ska skärpa till sig men inte gjort det, och enda skillnaden nu blir att det är hundraförsta gången.
Jo, det är sant, jag vet. Den tanken har slagit mig med. Men ändå. Det ligger en liten tjusning i att få älta en sista gång också, haha.
Skicka en kommentar