Åh, jag vet inte. Ångesten kryper under huden nu. Det nya livet är så svårt. Jag hittar inte riktigt hem någonstans. Och jag har så bråttom överallt. Jag hinner inte känna efter. Hela tiden påväg. Tomheten piskar upp mig ur sängen varje morgon. Och jag är så trött. Hela tiden trött. Humöret kort. Låt mig va bara.
Jag saknar Kille. Och saknaden är blå och kall och rinner igenom mina vener. Jag vill vända om. Spola bakåt. Ta tillbaka. Börja om ifrån början. Första kyssen. Pirret i magen. Förälskelsen. Vardagen. Tryggheten. Jag vill ha allt en gång till. Kan vi göra en omtagning älskling? Den behöver inte bli bättre än sist. Nej, den kan vara precis så som den var. Men en sista gång vill jag uppleva allt igen. Du förstår, jag tror inte att jag uppskattade oss helt och fullt den där första gången. Ja, så som jag borde ha gjort. Jag borde ha älskat varje sekund av dig. Men ändå gjorde jag alltså inte det. Varför?
Jag saknar din famn nu. Jag saknar den trygghet som dina armar alltid hade att erbjuda mig. Jag saknar din röst. Den mjuka, lena, glada. Jag saknar dina ögon. Jaa, dina ögon saknar jag nog allra mest. De var så snälla, så helt igenom goda och de älskade mig verkligen. Så varför var jag tvungen att slita ut dom så? Ja, varför misstrodde jag dina ögon jämt? Du älskade mig ju hela tiden på ditt sätt. Varför var jag tvungen att envisas med att du skulle älska på mitt?
En dag måste du förlåta mig. Du bara måste.
Jag saknar dig. Och jag sörjer dig nu. Jag sörjer dig som om du inte fanns kvar i livet längre. Och sorgen är tung och det har funnits dagar då den nästan har tagit kål på mig. Varje dag säger jag hejdå till den framtid som vi skulle ha haft tillsammans om du inte hade valt en annan väg. Varje dag försöker jag acceptera att jag har förlorat någon som för mig betydde allt, men som nu bara får betyda lite grann. Och det är svårt, det är svårt att inte tappa balansen. Varje dag faller jag för långt åt något håll. Jag vaggar emellan ytterligheterna nu. Men en dag ska jag vara fri och gå på kärlekens stig igen. Och vet du vad .... Jag ser fram emot det!
Jag saknar Kille. Och saknaden är blå och kall och rinner igenom mina vener. Jag vill vända om. Spola bakåt. Ta tillbaka. Börja om ifrån början. Första kyssen. Pirret i magen. Förälskelsen. Vardagen. Tryggheten. Jag vill ha allt en gång till. Kan vi göra en omtagning älskling? Den behöver inte bli bättre än sist. Nej, den kan vara precis så som den var. Men en sista gång vill jag uppleva allt igen. Du förstår, jag tror inte att jag uppskattade oss helt och fullt den där första gången. Ja, så som jag borde ha gjort. Jag borde ha älskat varje sekund av dig. Men ändå gjorde jag alltså inte det. Varför?
Jag saknar din famn nu. Jag saknar den trygghet som dina armar alltid hade att erbjuda mig. Jag saknar din röst. Den mjuka, lena, glada. Jag saknar dina ögon. Jaa, dina ögon saknar jag nog allra mest. De var så snälla, så helt igenom goda och de älskade mig verkligen. Så varför var jag tvungen att slita ut dom så? Ja, varför misstrodde jag dina ögon jämt? Du älskade mig ju hela tiden på ditt sätt. Varför var jag tvungen att envisas med att du skulle älska på mitt?
En dag måste du förlåta mig. Du bara måste.
Jag saknar dig. Och jag sörjer dig nu. Jag sörjer dig som om du inte fanns kvar i livet längre. Och sorgen är tung och det har funnits dagar då den nästan har tagit kål på mig. Varje dag säger jag hejdå till den framtid som vi skulle ha haft tillsammans om du inte hade valt en annan väg. Varje dag försöker jag acceptera att jag har förlorat någon som för mig betydde allt, men som nu bara får betyda lite grann. Och det är svårt, det är svårt att inte tappa balansen. Varje dag faller jag för långt åt något håll. Jag vaggar emellan ytterligheterna nu. Men en dag ska jag vara fri och gå på kärlekens stig igen. Och vet du vad .... Jag ser fram emot det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar