Jag träffar Max redan samma kväll. Ja, jag vet att jag är rädd för tomheten. Och jag vet att jag inte borde springa såhär fort ifrån mig själv. Men ni förstår inte hur grym ensamheten är emot mig. När jag kommer hem ifrån jobbet sitter hon där och väntar på mig. Hon stirrar ut mig. Stränga ögon. Ett hånflin på läpparna. Ett finger som pekar hotfullt på mig.
- Heej, försöker jag. Ja, jag försöker verkligen! Är du här fortfarande. Du klär verkligen i svart ska du veta. Är det där ett hål du har i magen eller vad är det? Men ensamheten vill inte alls prata. Ensamheten vill slåss. Dova smällar. Ensamheten vill sitta tyst. Explodera inuti mig. Ensamheten vill skratta högt. Det är någonting fel på mig. Ensamheten bekräftar: Det är något fel på dig. Och jag vet att jag måste springa såhär fort. Jag vet det. För jag vet att det är det enda som hjälper. Och det är därför springer jag rakt in i Max famn. Och ni måste förstå mig. Ni måste tro mig när jag säger att det är det enda som hjälper. Det enda som skyddar mig ifrån det svarta som vill komma åt mig. Ni måste heja på mig och säga att det jag gör är helt rätt. FÖR JAG ÄR SÅ LITEN. Och Jag behöver kärleken för att växa och bli stor. Och ni måste förstå. Ni måste förstå att jag behöver bli sedd för annars kanske jag slutar att existera. Annars kanske jag slutar att finnas till?
- Heej, försöker jag. Ja, jag försöker verkligen! Är du här fortfarande. Du klär verkligen i svart ska du veta. Är det där ett hål du har i magen eller vad är det? Men ensamheten vill inte alls prata. Ensamheten vill slåss. Dova smällar. Ensamheten vill sitta tyst. Explodera inuti mig. Ensamheten vill skratta högt. Det är någonting fel på mig. Ensamheten bekräftar: Det är något fel på dig. Och jag vet att jag måste springa såhär fort. Jag vet det. För jag vet att det är det enda som hjälper. Och det är därför springer jag rakt in i Max famn. Och ni måste förstå mig. Ni måste tro mig när jag säger att det är det enda som hjälper. Det enda som skyddar mig ifrån det svarta som vill komma åt mig. Ni måste heja på mig och säga att det jag gör är helt rätt. FÖR JAG ÄR SÅ LITEN. Och Jag behöver kärleken för att växa och bli stor. Och ni måste förstå. Ni måste förstå att jag behöver bli sedd för annars kanske jag slutar att existera. Annars kanske jag slutar att finnas till?
10 kommentarer:
Jag tror dig, jag hejar på dig!
Nu har jag suttit och läst oavbrutet i flera timmar. Önskar att jag skrivit till dig för så länge sedan. Det är något med allt ditt. Och även om du belyser dina brister så ser jag att du har en stark inom dig, att du tror på dig själv och jag hoppas att du visar den delen av dig själv mer för dig.
jag tycker om hur du skriver om sex, det låter som det är bra. det som dina texter får mig att tänka på. det som gör mig ledsen, men som jag vill bli ledsen över, för jag kan det, för jag inte rent fysiskt är helt ensam.
Wederus - Tack, verkligen.
ellenfern - Har du? Oj, du är inte riktigt klok, hihi. Jag tycker om att du ser någonting annat i mig med. Jag gör det också ... ibland. Men jag glömmer så snabbt!
Det är bra. Sex är fint. Jag vet inte om jag förstår varför du blir ledsen. Men jag hoppas att allt blir bra. Det är svårt med ensamheten, ibland sitter den ändå där i ett rum fullt av människor.
Gör inte det! Hör av dig så påminner jag dig. På riktigt, har läst mer än en tredjedel och har redan massa citat.
Tyvärr förstår jag inte heller varför jag blir så ledsen. Jag önskar att jag kunde skriva, som du -för det verkar hjälpa dig?, men det förvirrar mig bara något fruktansvärt och gör nog mer skada. Fast på något sätt tycker jag om att gotta mig i min egen sorg, ibland när jag är ledsen undrar jag nästan om jag vill vara glad, för det bästa känns ändå bara som sparläge. Det känns som jag aldrig uppnått klimax i mitt liv i någon aspekt.
Jag kände igen mig i det du skrev om H, du säger ja det är okej, gör du det, men egentligen så vill man ju bara att personen stannar och finns, inte bryr sig om något annat. Ibland handlar det ju till och med om saker som skadar dem, som dricka eller ännu värre.
Jag känner mig nog mest av allt ensam, det känns som det finns två som skulle lyssna, men jag kan inte, det finns en spärr i talet. Och även om jag inte ger ett helhjärtat försök känns det som/vet de inte skulle trösta rätt. Jag vill inte få tillbaks nej det ser bra ut, jo du är bra, jag vill bara bli kramad och klappad och inte lämnad. (DETTA ÄR PRECIS VAD JAG VILL!) Har aldrig känt mig så här ensam tror jag. Visste knappt var det var förrän jag visste att det fanns vänner.
Fast egentligen underskattar man nog de flesta, jag tror många skulle finnas om man bara vågade säga till de hur man mådde, men man vågar ju inte.
Detta blev JÄTTElångt, men det blir liksom alltid fel i text (och för långt!). Men att skriva i ett tomt dokument är inget, du behöver inte läsa, men det blev i alla fall ett skrik. Och sedan så pratar man ju inte om allt bra.
Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva. Och det är fint att jag kan skriva här, även om du inte gillar det, hihi. Fast då slutar jag ju!
Jag gillar. Det är fint att du delar med dig. Och jag känner igen mig i mycket.
Det där om att aldrig känna att man har nåt klimax i livet. Jag vet inte om det är tänkt att man ska göra det heller? Det vore kanske tråkigt? Som ett slut. Nu har du nått hit nu kommer du inte längre. Ba jaha, vad ska jag göra nu då?
Ensamheten är svår. Den finns ju i alla. Helt och hållet går den ju inte att göra något åt. Mycket av ensamheten måste man nog bara acceptera. Fast mycket av den där svartaste ensamheten handlar nog mest bara om tankar som man har, om att inte duga eller vara god nog för andra.
Jag hoppas den där spärren i ditt tal släpper snart. Prata, prata, prata. Jag har lärt mig att det är det enda som hjälper.
Jo, det stämmer säkert, klimax i livet var kanske fel uttryckt, mer kanske att jag aldrig känt mig riktigt riktigt glad och det tycker jag allt man borde få kunna uppleva.
Jag vet inte riktigt, men jag hoppas på att inte behöva känna mig ensam, utan att det ibland händer att man är själv bara. Sen är det klart att man inte alltid kommer vara helt hundra procent förstådd utan då kommer känna sig lite ensam.
Kanske beror det på att jag inte hittat den jag verkligen vill ska lyssna? Nej det stämmer nog inte, det är nog mer jag som inte riktigt gillar mig själv än att det är fel personer som är här.
Jag vet ju. Jag är likadan. Och jag kan inte förstå. Jag kan inte säga någonting som gör allt bra. För jag är precis där: Jag kan INTE tycka om mig själv. Och därför kommer alla människor ALLTID vara otillräckliga för min person. Och det skrämmer mig något enormt. Och jag vill hålla din hand. Men min hand är så jävla kall och jag vill inte att du ska behöva frysa mer än vad du redan gör.
Kram ...
<3
Jag bryr mig inte om det är en kall eller varm hand. Klyschigt nog tror jag det hjälper med någon i samma sits eller med samma känsla/tyngd på bröstet. <3
Skicka en kommentar