YOU SAID ALWAYS AND FOREVER.

Och så ringer han mitt i natten. Klockan är halvfyra och jag sover faktiskt. Jag trodde inte att jag skulle kunna somna. Men jag somnar som en stock. Jag sover så djupt och jag minns inte ens att jag svarar. Minns bara hur full han låter. Hur tungan slirar runt i hans mun. Hur han ringer bara för att säga att vi kan väl höras imorgon istället? Hur jag väser något om att vi väl bara kan få det överstökat nu? Fast jag väser nog inte alls. Jag frågar nog försiktigt med mjuk kärlekstunga för tänk om han vill ha mig. Tänk om han har kommit på det? Jag menar trots allt! Mot alla odds! Jag älskar bara dig Ariel! Dubbelt upp nu - för resten av livet! Minns hur han säger något om imorgon ändå. Minns att jag säger puss och hur han mycket bestämt avslutar med att säga kram. Och sen somnar jag om lika fort igen. Det är skönt. Jag är så trött. Jag sover och vaknar tidigt nästa dag. Jag är ivrig och nu vill jag veta. Fast samtidigt är jag så kall och jag vet inte ens om jag vill ha honom tillbaka egentligen. Jag vill bara att han ska vilja ha mig. Jag skickar ett sms: Finns det något mer att prata om egentligen? För det känns som om alla ord har tagit slut. Och om han inte vill ha mig. Ja, då vill jag inte veta av honom mer (för det vill jag väl inte? visst inte? eller? åh, jag är så liten, jag är så rädd!) Och han svarar flera timmar senare när han har sovit ruset av sig. Jag vet för jag känner honom. Vi har bott ihop. Vi har levt i flera hundra dagar tillsammans. Och det gör ont att tänka på det nu. Han skriver: Det finns väl alltid saker att prata om? Men jag var nog bara ute efter någon sorts bekräftelse. Ursäkta. Jag vill inte att du ska behöva må dåligt pågrund av det. Kram.

Och jag tänker att han är en jävla idiot. Jag tänker att min kille är en jubelidiot. Och tänk att jag inte har fattat det. Tänk att jag inte såg det. Tänk att jag trodde att han aldrig skulle göra mig illa. Tänk att jag trodde att han alltid skulle vara den förståndiga av oss. Tänk att jag trodde att han inte var typen som behövde söka bekräftelse hos någon alls, överhuvudtaget. Tänk att jag hade så fel. Det skrämmer mig nu. Och det känns som om jag aldrig mer vill ha fel, någonsin igen.