Lördag, och ni vet ju hur rastlös min själ blir. Hur hungrigt mitt hjärta är. Hur tomt mitt liv känns om det inte finns någon där hela tiden som ser på mig med nya ögon. Jag dricker en flaska rosé. Och sen går jag och träffar en Markus som jag bara har sett på bild. Men som jag har skrivit med fram och tillbaka i många timmar. Och nästan blivit lite sådär pålåtsas kär i. Markus är sju år äldre än mig. Och bilderna som han har visat på sig själv visar sig vara ungefär lika gamla. Varför gör man så? Men det spelar ingen roll. Jag är full och Markus är verkligen snäll. Mjuk. Han talar milt. Viskar nästan. Och jag vill inte skrika VA!? Nej, jag blir inte alls irriterad. Men jag talar i ett. Jag har så mycket energi. Som vanligt hoppar jag i stolen. Det är så roligt att få vara ny. Och Markus ögon är så små och han kliar i dom hela tiden bakom sina stora flaskbottnar till ögonglas.
Jag kommer inte ihåg vad vi pratar om. Men han är förståndig. Och jag är barnslig och dekadent. Jag vill inte kyssa honom. Det finns ingenting i luften. Jag vill bara vara snäll för jag ser att han är genomgod. Ja att han verkligen bara vill mig väl. Att han inte ens vet hur man gör någon illa. Jag ser det. Och det är skönt. Och jag tänker att han hade kunnat bli en fin vän om jag hade haft ork för såna. Men det har jag inte just nu. Förlåt.
2 kommentarer:
Nu har jag läst nästan allt i den här bloggen. Det är så vacker, samtidigt som det gör så ont i mig att läsa. Varje rad känns ärlig och äkta. (Hoppas på ett sätt att det är så, samtidigt som jag för din skull hoppas lite att allt bara är påhitt. Jag vet ju faktiskt inget. Allt kan ju vara en bluff och enbart ett bevis på en kreativ förmåga.) Hur som helst. Sluta aldrig skriva, så länge det hjälper dig. Lycka till!
Det hjälper, men jag önskar också att allt var på låtsas. Tack.
Skicka en kommentar