Max är noga. Smeker mig länge. Bryr sig verkligen om min njutning på riktigt. Spelar på mig som om jag vore ett instrument. Han lyssnar på min kropp. Han rättar sig. Känner. Finner sig. Har aldrig någon brådska. Och jag rör mig under hans händer. Varm. Svettig. Tysta stön. Grötig falsett. Hoppsan. Jag kan verkligen uppskatta den här stunden. Drar honom över mig tillslut. Han rör sig i mig. Han rör sig så vant. Som om han aldrig har gjort någonting annat. Är det musiken i hans kropp som hittar takten i min så snabbt? Jag vet inte. Men jag fascineras. Du e så skön, säger han. Så skön. Max har sån kontroll. Han kan hålla på hur länge som helst och det blir aldrig riktigt tråkigt. Men ändå: Ett sting av saknad. Ett svart kliigt bett av längtan. Ett eko i kroppen som ropar Killes namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar