YOU GOT ME ALL WRONG.

Klockan är elva på kvällen. Max har en ny mössa. Är du arg? Frågar han. Och jag skrattar förvånat och säger gud nej. Vi går hem till mina föräldrar eftersom de är bortresta.
- Du är visst arg, jag märker det, envisas Max nu. Du är arg idag. Och jag skakar på huvudet, tänker att jag inte alls är arg. Men så blir jag plötsligt medveten om hur kylig jag låter. Hur kort och hårt jag pratar. Hur jag glömmer bort att le. Hur tom jag är. Nyfikenheten är som bortblåst. Jag bryr mig inte om honom längre. Jag vill inte veta vem han är eller vad han har gjort idag. Och jag stör mig på allt han gör nu. Hur fumlig han är. Hur han klappar på mig som om jag vore en katt. Hur töntigt han skrattar. Hur sömnig hans röst är och hur fånigt han beter sig jämt.

Jag stänger av TVn som står på. Ska vi gå in i sovrummet eller?

Jag har lovat Max att han ska få sova över den här gången. Men nu ångrar jag mig. Jag vill att han ska gå hem med en gång. Helst nu. Genast. Hejdå hejdå hejdå.

- Eh, måste du sova över här? Säger jag och drar mina fingrar genom hans hår för att verka mjuk och snäll. Max drar en djup suck. Han lägger sig platt på magen, gömmer ansiktet i huvudkudden. Och vi ligger tysta länge och jag tittar på klockan.

tick tack tick tack tick tack.

- Alltså du får såklart sova över här om du inte orkar åka hem mitt i natten, säger jag tillslut. Och känner hur jag vill krypa ur mitt eget skinn för jag avskyr mig själv så jävla mycket nu. Men kanske avskyr jag honom ännu mer? För att han inte hör mig när jag skriker: LÄMNA MIG IFRED. Jag ångrar mig. Jag ångrar mig. Jag ångrar mig ju. Jag hade fel. Du kan inte rädda mig ifrån mig själv. Förlåt!
- Va ere som e så jobbigt med att sova ihop då? Frågar Max för andra gången utan att titta på mig. För jag förstår verkligen inte det där överhuvudtaget.
- Det är närheten säger jag. Det är alla de där timmarna som vi måste tillbringa ihop. Det är morgonen som blir konstig och obekväm.

Och Max som är dum i huvvet och som inte förstår någonting alls säger: Vadå, du har ett surt morgonhumör eller?

Och jag vill gråta. Jag vill gråta. Och när jag kysser honom känns det som om jag gör våld på mig själv. Men jag kysser honom ändå. Och Max kysser långsamt och försiktigt. Och jag vill bita honom hårt i läppen. Jag vill slå honom över kinden. Jag vill skrika: FORTARE FORTARE FORTARE! För jag har inte tid med sånt här, fatta.