Och sen bryts förtrollningen förstås. Som den alltid gör förr eller senare. Jag drar mig ur, går på toaletten, kissar. Sitter kvar längre än vad jag behöver egentligen. Suckar. Orkar inte prata med Max mer. Säger godnatt. Tar mitt täcke och min kudde och lägger mig i vardagsrummet. Max säger ingenting och jag säger inte någonting heller. Jag orkar inte. Jag tror att han förstår. Jag sover oroligt. Vaknar flera gånger och har svårt att somna om igen. Men tids nog blir det morgon ändå. Solen skiner. Mycket snö på fönsterbläcket.
Max ligger vaken i sovrummet och knappar på sin iphone. Jag lägger mig bredvid. Han drar mig intill sig. Vi ligger en gång till. Sen går jag upp och gör oss kaffe. Vi klär på oss. Sjunker ner i soffan framför tvn. Max lägger armen om mig. Jag blir märkbart stel och irriterad. Nu är det morgon. Nu är det på riktigt. Låt mig bara vara. Okej!?
- Hittar du till tunnelbanan härifrån? Pikar jag. Och Max säger att han gör det. Han går ut i hallen och kliver i sina skor.
- Kram? frågar han och vinkar mig till sig. Så vi kramas och sen låser jag dörren efter honom. Hejdå, hejdå, hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar