FRIENDS FOREVER.

Maja är kär. Klockan är halv fyra på natten eller om det kallas morgon då, det vet jag inte. Vi har dansat oss svettiga. Vi har viskat: Vi är systrar och vi ska alltid hålla ihop. Livet ut. Hon har pussat mig många gånger och skrikit: ÄLSKAR DIG!!! Dansat med händerna i luften. Dansat med händerna om min midja. Dansat med händerna på min rumpa. Skrattat. Druckit för mycket. Levt.

Maja är kär. Hon har en ny styrka. Men också en ny svaghet. Hela tiden tittar hon på mobilen. Har han har hört av sig? Vad gör han nu? Vill han komma hit? Det sticker i mig. Och när han ringer, springer hon ifrån mig ut i kylan för att höra vad han säger. Sen kommer hon tillbaka med rosiga kinder och säger: Han kommer hit! Gulligt va? Men jag tycker inte alls att det är gulligt. Vi har ju tjejkväll. Det ska ju bara vara vi två. Har hon glömt?

Och Maja har glömt. Hon har glömt allt helt och hållet. Och framför allt så har hon glömt bort mig bara några sekunder senare när hennes kärlek kommer. De slingrar sig runt varandra på dansgolvet. Och jag finns inte mer. Och jag är tommast i världen. Men jag försöker vara tapper när jag dansar med en spritfylld italienare. Men det gör ont ont ont.

- Jag går nu, säger jag när trettio minuter har gått och Maja inte har ägnat mig en blick. Och då mjuknar hon lite och frågar: Är det okej då? Och jag älskar dig Ariel. Och jag säger att jag älskar henne med. Men inuti är hjärtat hårt. Kallt och svart. Jaa, som det alltid är numera.