Jag och Maja går runt på IKEA. Jag ska flytta. Jag som är så liten ska bli stor. Maja måste hålla i mig. Ångesten sitter i huden. Jag går runt som jag har tappat någonting. Jag letar oroligt i mina fickor. I min väska. Allt är där. Ta det lugnt, vi kan ta en fika först? Säger Maja med ett hjärta som verkligen älskar mig. Och jag nickar. Kan vi? Snälla?
- Så jobbigt att du är såhär nykär nu när jag är alldeles ensam igen, säger jag ynkligt och avskyr mig själv. Men alltså ... Jag ska köpa en stor säng, ni kanske kan sova över hos mig båda två? Suckar jag och tar en klunk av min Loka. Maja säger att allt kommer att bli bra. Jag säger också att allt kommer att bli bra. Flera gånger som för att övertyga mig själv. Allt-kommer-att-bli-bra.
Jag vill köpa en kanelbulle. En kokosboll. En marsipantårta. Och jag vill äta allt mycket snabbt. Jag vill glömma. Jag vill inte känna mer. Jag är så ledsen. JAG ÄR SÅ LEDSEN.
Maja hämtar en kundvagn och jag vill vara två år och sitta längst fram i den. Skrika: Skepp å hoj! Och tycka att livet är spännande igen. Men istället går jag med tunga steg bredvid och säger: Några matlådor kanske är bra att ha? Och så låter jag de sorgset falla över kanten på vagnen. Och vart jag än tittar ser jag sambopar som köper sambosaker. Och det gör ont i mig när de talar ivrigt med varandra. De ska flytta ihop. Flytta större. Köpa villa kanske vad vet jag? De skapar och bygger tillsammans. Och jag vill jag med. Men jag står utanför allt det där nu. Jag står på egna ben med armarna slagna omkring mig. Och jag känner mig så djävulskt ensam. Jag saknar min Kille. Jag gör verkligen det.
JÄVLA KILLE.
HUR.KUNDE.DU.
HUR KUNDE DU.
JAG SAKNAR DIG SÅ JÄVLA JÄVLA MYCKET NU. och det känns som om det aldrig kommer att gå över. Utan bara gå i vågor livet ut. Och jag orkar inte.
- Så jobbigt att du är såhär nykär nu när jag är alldeles ensam igen, säger jag ynkligt och avskyr mig själv. Men alltså ... Jag ska köpa en stor säng, ni kanske kan sova över hos mig båda två? Suckar jag och tar en klunk av min Loka. Maja säger att allt kommer att bli bra. Jag säger också att allt kommer att bli bra. Flera gånger som för att övertyga mig själv. Allt-kommer-att-bli-bra.
Jag vill köpa en kanelbulle. En kokosboll. En marsipantårta. Och jag vill äta allt mycket snabbt. Jag vill glömma. Jag vill inte känna mer. Jag är så ledsen. JAG ÄR SÅ LEDSEN.
Maja hämtar en kundvagn och jag vill vara två år och sitta längst fram i den. Skrika: Skepp å hoj! Och tycka att livet är spännande igen. Men istället går jag med tunga steg bredvid och säger: Några matlådor kanske är bra att ha? Och så låter jag de sorgset falla över kanten på vagnen. Och vart jag än tittar ser jag sambopar som köper sambosaker. Och det gör ont i mig när de talar ivrigt med varandra. De ska flytta ihop. Flytta större. Köpa villa kanske vad vet jag? De skapar och bygger tillsammans. Och jag vill jag med. Men jag står utanför allt det där nu. Jag står på egna ben med armarna slagna omkring mig. Och jag känner mig så djävulskt ensam. Jag saknar min Kille. Jag gör verkligen det.
JÄVLA KILLE.
HUR.KUNDE.DU.
HUR KUNDE DU.
JAG SAKNAR DIG SÅ JÄVLA JÄVLA MYCKET NU. och det känns som om det aldrig kommer att gå över. Utan bara gå i vågor livet ut. Och jag orkar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar