När jag skriver det här första gången är klockan mitt i natten. Tre sms har jag hunnit skicka inom loppet av en minut.
1. Åh, ibland är jag så arg på dig för att du tvingar ut mig i det här nygamla livet igen där jag bara är känslolös och svår en gång till. Så jävla många suckar som jag får människorna att dra runt omkring mig nu och jag vill väl för fan inte ligga med någon annan än med dig.
2. Jag vill inte tvinga ut dig i kylan. Jag tycker bättre om när det är jag som får gå. Det vet du va?
3. Va gör du va gör du va gör du? Vill du träffa mig imorgon? Kramas, dricka kaffe och liksom bara bubbla strunt?
Max har precis gått. Han försökte somna här. Han blundade och försökte hålla om mig. Han försökte hålla mig stilla för att få mig att glömma att han låg precis bredvid. Men jag blev helt förskräckt.
- Hallå, va gör du? Du somnar väl inte?
Och Max suckade nej och blev lite svart i ögonen. Drog sig upp och började leta rätt på sina kalsonger. Själv sträckte jag mig efter min snusburk. Jag skäms. Och jag vågar inte riktigt titta honom i ögonen.
- Eru glad? Piper jag och ler tappert. Men Max ser inte alls glad ut. Och jag vill gråta för jag saknar Kille så mycket. Kille som inte bryr sig om någonting mer än öl, snus och kanske knulla ibland. Precis som jag gör nu.
- Det är jobbigt att du är som du är, säger Max och jag ser hur han klurar på varenda ord som kommer ur hans mun. Ahmen du vet, att du blir såhär stressad av att sova tillsammans med mig. Jag har aldrig varit med om det tidigare.
Och jag nickar. Jag vet inte vad jag säga. Jag är sån här. Max klär sig snabbt nu. Fort på med jeansen. Den stickade tröjan. Den stora jackan. Mössan som han aldrig drar över öronen.
Det gör ont inuti. Jag tycker inte om mig själv. Jag är inte snäll. Jag kanske rentutav är elak i mina försök att trösta mig själv? Men jag behöver Max. Jag behöver hans händer, hans liv, hans ögon som omfamnar mig. Fast samtidigt så blev jag så tom ikväll. Så väldigt tom.
In och ut, in och ut, in och ut. Och jag ville gråta mot hans hals. Fatta att jag har blivit övergiven, ville jag snyfta. Fatta att jag ingenting är värd. Men istället stönade jag i hans öra.
Jag vet inte vad Max tänker om mig. Om oss. Han säger ingenting. Han överöser mig inte med komplimanger. Han har inte sagt att han tycker om mig sen den där tredje gången då vi sågs och han kysste mig. Jag vet bara att han vill att jag ska träffa hans kompisar. Jag vet vara att han vill att vi ska sova och äta frukost ihop. Jag vet bara att han vill att vi ska göra saker utanför mitt sovrum också. Vet bara att han vill träffa mig igen och igen. Men jag är så trött, ser han inte det? Jag är helt slut.
- Bär mig, vill jag begära.
4 kommentarer:
det här inlägget var riktigt bra skrivet. och jag känner igen mig i så mkt.
Usch. Men den första länken, om Anton, det är en sådan person jag drömmer om. Så fantastiskt det låter med någon som kramar när det syns och inte när man ber.
För övrigt är bilden väldigt fin, gillar klänningen. Samma Ellen(fern), hittade en gammal blogg bara. Kram
ina - det är skönt att höra, det måste betyda att allt jag tänker och gör är normalt!
Ellen - Mm, Anton är speciell. Tyvärr orkade jag aldrig träffa honom. Blev depp. Han är jävligt intensiv. Jag tycker också om klänningen. Men mest tycker jag om att få hänga runt halsen på någon sådär, haha.
Skicka en kommentar