YOU SHOULD HAVE LOVED ME.

Och jag vet att jag ältar nu. Och jag vet att mitt ältande vispar upp alla sår och gör de som nya igen. Och det gör så ont (det-gör-så-ont). Det känns som om någonting på riktigt har gått sönder i mig. Jag är så ledsen. Jag är fortfarande så chockad - Han lämnade mig. HAN LÄMNADE MIG. Fastän han lovade att aldrig. Aldrig aldrig aldrig. Han lovade så många gånger: Jag ska aldrig aldrig aldrig lämna dig Ariel. Och jag trodde honom verkligen. Och jag vet att det kanske var fånigt och naivt för ingen kan väl lova någonting sådant tänker ni. Men jag trodde att han kunde göra det. Jag trodde verkligen att han kunde göra det. Jag trodde att han skulle älska mig jämt. Och igenom allt!

Och hatar jag honom nästan nu. Ja ett förakt har blossat upp i mitt bröst. Han ljög. Han slutade. Någonstans slutade han. Han gav upp. Stängde av. Valde bort oss och valde sig själv istället. Och jag hatar honom för det nu. Jag ville inte inte det här. Jag ville inte hamna här och han övertygade mig under en sån lång tid om att det aldrig skulle hända. Aldrig aldrig aldrig. Och nu har det hänt ändå. Nu har han gjort mig sådär jävla skitilla som han lovade mig att han aldrig skulle göra. Och det gör så mycket ondare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig att det skulle göra.