SOMETIMES WE HAVE TO FORGIVE WITHOUT EVER HEARING SORRY.

Min far. Han är inte riktigt klok. Har nog aldrig varit. Han säger att jag kommer att misslyckas. Han förutspår min framtid. Misslyckad, säger han. Det är söndag och jag är trött och förtvivlad och jag förstår inte varför min far säger så. Omogen. Idiot. Dum i huvudet, fortsätter han. Och jag orkar inte riktigt idag. Jag kryper ihop i soffan och håller för mina öron. Och då skrattar han och säger att det är jag som inte är riktigt frisk, att det är jag som borde läggas in på psyket. Du oroar din mamma så som du håller på, säger han. Det ska du veta. Och jag skriker eftersom jag håller på att explodera: Eeh, nej, det är nog snarare DU som oroar mamma. Sen reser jag mig upp, drar på mig jackan, går i mina skor och slänger igen dörren efter mig. Gråter. Min far, han knäcker mig.

Jag ringer Kille förstås för vem annars ska jag ringa när jag rasar? När jag är hysterisk och som allra svagast? Det är bara han som vet. Och han förstår med en gång. Du ska inte bo hos dom, säger han med den mjukaste rösten. Det vet du ju. Gå hem till Maja eller Lova. Vem som helst, men stanna inte kvar i det där. Jag snyftar och säger att det är fint väder i Stockholm idag. Kallt, men solen skiner. Och Kille säger om jag hade varit hos dig nu så hade jag gett dig en kram. Och jag ler genom en gardin av tårar. Seriöst, är det allt jag får när jag är helt förstörd? En kram? Har du verkligen ingenting mer att bjuda på? Och Kille skrattar. Drar efter andan. Okejdå, om jag hade varit hos dig nu så hade jag knullat dig.
- Men va? HAHA! På riktigt? Jublar jag snopet. Säkert? Och någonting spricker upp i mig. Lättar. Blir glatt. Och han säger: Helt säkert ... fan'va jag saknar'rej Ariel.

I THOUGHT I'D LOVE YOU FOREVER.

Det bor någonting kallt inuti mig. Någonting avslaget. Någonting som har dött. Det är svart. Han släckte ljuset. Och jag älskar inte längre. Jag älskar inte längre. Och det är hans fel. Det är hans fel. Jag har fastnat i någonting nu och jag är medveten om det. Jag ältar igen. Jag tappar fokus. Det är bara han som finns en gång till. Jag skulle träffa Max igår, men jag orkade inte. Kunde inte. Jag ville inte sitta vid ett bord för två.

Jag är en robot nu. Jag hittar inte hem i det mjuka längre. Jag är så mycket huvud hela dagarna. Tankar som surrar runt och tröttar ut mig. Hur kunde han överge oss? Varför slutade han att älska mig? Ångrar han sig ibland? Tänker han på mig ofta? Önskar han att det inte hade behövt bli såhär? Har han legat med någon annan än? Tycker han fortfarande att jag är attraktiv? Blir han svartsjuk om jag träffar någon annan? Vad tänker han på just nu? Har han också svårt för att somna om nätterna? Har han också svårt för att inte knappa in mitt nummer på mobilen och skrika KOM TILLBAKA när jag svarar?

Inte?

I'M MOVING ALONG. BUT THAT DOESN'T MEAN I'VE MOVED ON.

Jag och Maja går runt på IKEA. Jag ska flytta. Jag som är så liten ska bli stor. Maja måste hålla i mig. Ångesten sitter i huden. Jag går runt som jag har tappat någonting. Jag letar oroligt i mina fickor. I min väska. Allt är där. Ta det lugnt, vi kan ta en fika först? Säger Maja med ett hjärta som verkligen älskar mig. Och jag nickar. Kan vi? Snälla?

- Så jobbigt att du är såhär nykär nu när jag är alldeles ensam igen, säger jag ynkligt och avskyr mig själv. Men alltså ... Jag ska köpa en stor säng, ni kanske kan sova över hos mig båda två? Suckar jag och tar en klunk av min Loka. Maja säger att allt kommer att bli bra. Jag säger också att allt kommer att bli bra. Flera gånger som för att övertyga mig själv. Allt-kommer-att-bli-bra.

Jag vill köpa en kanelbulle. En kokosboll. En marsipantårta. Och jag vill äta allt mycket snabbt. Jag vill glömma. Jag vill inte känna mer. Jag är så ledsen. JAG ÄR SÅ LEDSEN.

Maja hämtar en kundvagn och jag vill vara två år och sitta längst fram i den. Skrika: Skepp å hoj! Och tycka att livet är spännande igen. Men istället går jag med tunga steg bredvid och säger: Några matlådor kanske är bra att ha? Och så låter jag de sorgset falla över kanten på vagnen. Och vart jag än tittar ser jag sambopar som köper sambosaker. Och det gör ont i mig när de talar ivrigt med varandra. De ska flytta ihop. Flytta större. Köpa villa kanske vad vet jag? De skapar och bygger tillsammans. Och jag vill jag med. Men jag står utanför allt det där nu. Jag står på egna ben med armarna slagna omkring mig. Och jag känner mig så djävulskt ensam. Jag saknar min Kille. Jag gör verkligen det.

JÄVLA KILLE.
HUR.KUNDE.DU.
HUR KUNDE DU.

JAG SAKNAR DIG SÅ JÄVLA JÄVLA MYCKET NU. och det känns som om det aldrig kommer att gå över. Utan bara gå i vågor livet ut. Och jag orkar inte.

I'M A FOOL FOR WANTING YOU.

Jag orkar inte anstränga mig. Jag är så trött. Det är lördag och jag vill bara ligga i soffan. Jag vill bara äta en semla. Jag vill bara se på TV. Läsa en bok. Dricka ett glas vin. Kanske ta ett bad, måla mina naglar. Kanske bara vila hakan i handen och tycka att jag håller på att bli tjock. Det är lördag och jag vill inte ha med någon annan än med mig själv att göra.

WHAT IF OUR LOVE NEVER WENT AWAY?

Livet förändras. Jag vet jag vet jag vet. Och det är bara att flyta med. Lägga sig på rygg och blunda. MEN JAG ÄR SÅ HIMLA RÄDD.

AND HEY LOVER, I'M SORRY I LET YOU DOWN.

Och så hör Hampus av sig efter en månads tystnad. Lust att ses i helgen? Men jag har inte lust att ses i helgen. Verkligen inte. Kanske senare i veckan, säger jag. Och tar ett djupt andetag: Du, kan vi vara kompisar bara? Och Hampus säger att vi absolut bara kan vara kompisar. Men sen surnar han till ändå och säger: Varför gjorde du som du gjorde förra gången vi sågs om det var allt du ville vara?
Och jag suckar. Och jag blir snabbt trött. Och jag orkar verkligen inte. Det har runnit så mycket vatten under broarna sen dess. Kan han inte fatta det? Han forsätter: Det kändes bara oärligt. Jag tycker att du har betett dig illa. Och jag har inte hört av mig för jag har varit osäker på vart det är vi står. Och jag tycker inte att du har varit öppen för att diskutera det.
Och jag tänker: Undra varför. Jag brusar upp inuti och jag blir arg. Jag vill skaka av mig honom. Jag kan inte andas. Han kväver mig. Försvinn. Lämna mig ifred bara. Jag har fullt sjå med mig själv som det är ändå. Han fortsätter: Jag är inte van vid sånt här. Jag känner mig bräcklig.
Och jag tänker: Van vid vadå? VAN VID VADÅ? En kvälls hångel? SLUTA NU. Jag orkar inte.
Men Hampus slutar inte. Jag tycker iallafall att jag har varit mycket tydlig med att jag har varit intresserad av dig som mer än en kompis. Och jag trodde såklart efter den kvällen att du kunde vara intresserad på ett liknande sätt.
Och jag vill skratta rått. Och jag tycker inte alls om mig själv. Och jag är kylig när jag säger: Jag ber om ursäkt om du tycker att jag har betett mig illa. Men nu är det som det är.

ALL I WANT.

Jag vill resa. Jag vill vara påväg. Jag vill ha brunbrända ben. Jag vill ha en älskare och en paraplydrink. Jag vill skratta högt. Jag vill skriva mer. Jag vill sova gott om nätterna. Jag vill vara vacker. Jag vill ha flera nära vänner. Jag vill vara speciell. Jag vill gå långa långa promenader utan slut. Jag vill vara modig. Jag vill läsa mer. Jag vill skriva en bok. Jag vill bara tala sanning. Jag vill ta för mig ännu mer. Jag vill förlåta mig själv. Jag vill lugna ner mig. Jag vill tro på livslång kärlek en gång till.

Vad vill du?

NO MORE PLEASE.

Jag är så ful. Jag är så hemskt ful. Jag vill banka honom på bröstet. FATTA. Jag är inte värd att älskas. Sparka på mig. Skratta åt mig. SNÄLLA. Du får inte ta mig på ett sånt stort allvar. Du får inte tro att jag är någon. Du får inte säga att jag är vacker. Du får inte säga att jag är viktig. Du får inte övertyga mig om att jag är större än vad jag är. NEJ! tyst nu, snälla. Jag orkar inte mer.

SUNDAY SURPRISE.

Max vill söndagsfika. Mitt på ljusa dan. Jag har söndagsångest. Orkar ingenting egentligen. Föraktar mig själv så mycket. Jag försöker skjuta upp tiden då vi ska ses så pass mycket att han ska säga nej, går inte. Kan inte. Hinner inte. Men det säger han inte. Utan fyra blir bra. Och jag är först på plats. Jag har håret uppsatt i en rosett. Jag fryser. Det är fortfarande kallt ute. Max ser så glad ut när han kommer emot mig. Road på nåt vis. Vi kramas och jag inser att det är första gången jag träffar Max utan en droppe alkohol i kroppen. Jag är inte lika rastlös. Det behöver inte hända någonting speciellt. Hans ansikte räcker. Jag ser de där små detaljerna igen. Ryckningarna. Leendet som spelar därunder. Den stirriga blicken som alltid söker efter någonting. De långa ögonfransarna som skuggar hans kinder. De små fräknarna. Den där sexiga tandraden som visar sig när han ler. Det är söndag och Max är spännande på nytt. Det är söndag och jag tar ett steg bakåt, och Max tar ett kliv fram. Och jag vill träffa honom igen. Snart. Hurra!

VIKTIGT!

1. Kille får aldrig träffa någon ny.
2. Kille får inte veta att jag träffar nya hela tiden.

STOP ASKING ME ABOUT MY FUTURE.

Jag träffade Max igår. Vi kramade om varandra fumligt. Och hur mår du? Och han mådde bra. Och jag ... Jag var bara så jävla ful. Jag hade kvisslor i ansiktet och mina ögon var rödkantade. Och jag var trött. Jag var så jävla trött. Och magen? Den var kall och tom. Och älska mig då, schyrra?
- Vad vill du göra?
Och Max vill gå en promenad som vanligt. Men jag är trött. Jag är trött och jag har hål i mina skor. Och jag orkar inte. Vin, vi kan väl dricka vin? föreslår jag som alla andra fredagar innan den här. Och han nickar och säger att han inte tror på att jag tycker om att promenera. Och jag orkar inte berätta om mitt maniska liv då jag går runt i flera timmar utan stopp. Så jag säger okej.

Vin, vin, vin. Vi kan väl dricka mera vin? Och Max är tråkig. Så jävla samlad och jag är irriterad. Och jag måste prata snabbt, dricka fort och snusa mycket för att inte höra hur tomheten skriker inuti mig. Och sen vill Max gå vidare. Men hallå, det är kallt ute? Och jag vill bara sitta här tills vi ska gå hem till dig och ta på varandra igen.
- Det är bra med miljöombyte och frisk luft, säger han och ser skitförståndig ut. Och jag suckar och drar på mig jackan. Och så går vi rakt in i hans kompisar och de är mycket roligare än vad han är. De pratar mycket och de är flummiga och kreativa och jag är positivt överraskad. Och Max är stel, eller sådär uppknäppt som han visst är? Och jag är ivrig och jag har bråttom som jag alltid har nuförtiden. Bråttom att få finnas till. SYNS JAG? HALLÅ? Finns det någon som tycker att jag är vacker här? Finns det någon här som tror att jag går att älska?

Vi går hem till Max sen och vi ligger med varandra. Och när vi är färdiga vill jag gå med en gång. Men jag försöker vara stilla för jag vet att han inte tycker om att jag sticker direkt efteråt. Och han ser nöjd ut och så fnissar han och säger: Alltså det är så skönt ... när du sitter på mig ... alltså ... hehe ... under själva ... ja ... hehe ... samlaget. Och jag gömmer ansiktet i kudden, och hatar det där förbannat präktiga ordet: samlag. Men fnissar jag med. Det rycker i kroppen. Vill inte vara här. Vill inte att han ska hålla om mig. Vill inte att han ska få för sig någonting.
- Nu måste jag gå, säger jag och han säger att det är tråkigt, men att det har varit trevligt. Och jag hatar det där jävla ordet trevligt som han tar i sin mun stup i ett, va fan betyder det? Trevligt? Och jag nickar och säger visst trevligt. Hej'rå!

WHAT THE FUCK HAVE YOU DONE.

Det bränner i hela kroppen när jag tänker på hur Kille en dag bara slutade att vara kär mig. Man får inte göra så!!!! Inte utan förvarning, inte utan anledning. Och jag är så himla ful nu när jag inte längre är älskad. Jag står nästan inte ut. Hur kan man bara sluta vara kär i någon? VA?

TODAY I'M NOT SO STRONG, SO LAY ME DOWN WITH A SAD SONG.

Ni förstår jag har så väldigt lätt för att ramla ner i det där svarta hålet och jag känner att jag är mycket nära nu. En påfrestning i mig hela dagarna när jag kämpar emot. En ledsenhet som har flyttat in i mig. Jag är så trött. Jag hittar inte hem. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag höll på att bryta ihop när de bad mig jobba över idag. Jag orkar verkligen ingenting. Jag vet inte varför. Men jag känner mig så utanför allt. Finns jag verkligen? Är jag viktig? Bryr sig någon om mig på riktigt riktigt, innerst inne? Jag vet inte.

Nej, jag vet faktiskt inte.

MOOD: CHANGES OFTEN.

- Berätta om Max, säger hon och biter i en grillad foccacia. Vad tycker han om liksom? Hon som frågar så heter Maja och Maja är min bästa vän. Vi sitter på ett café. Och jag skruvar på mig och kliar mig i huvudet. Åh, jag vet inte. Max är liksom lite tråkig. Han dricker inte speciellt mycket. Och han har precis slutat snusa och ...
Maja skrattar: Men hallå, det är väl jättebra? Eller?
- Jojo, säger jag och blåser på mitt te. Men alltså ... det är inte så spännande liksom. Han är bara så ... trygg.
- Men du gillar ju tryggt! Maja knackar mig på pannan. Hallå?
- Jojo, suckar jag. Det gör jag ju ... Men han vill liksom börja utöva yoga och öppna upp en hälsobutik ... och ... jag vet inte.
Maja tittar roat på mig nu och himlar med ögonen. Du e verkligen aldrig nöjd Ariel. Kommer du inte ihåg allt du avskydde med Kille?
Jag skakar på huvudet. Nej, det gör jag faktiskt inte.
- Inte? INTE? Okej, då ska jag påminna dig. Hans drickande! Hans ohälsa! För att inte tala om hans lathet, värsta du visste! Och nu slipper du ju allt det där, grattis!
- Jojo, visst, säger jag och smuttar lite på mitt te. Men alltså jag vet inte ... Max klär sig så himla fult. Jag vill liksom pracka på honom andra kläder och jag har aldrig velat göra såna grejer tidigare. Har liksom aldrig förstått såna där beteenden förut. Men nu du vet, så fort han har en fin t-shirt så liksom applåderar jag och berömmer den skitmycket bara för att han ska fatta: Ha den jämt!
Maja skrattar. Fast du har ju aldrig behövt göra så med Kille heller för han har ju alltid klätt sig snyggt. Men alltså jag förstår det där, nickar hon. Jag gör så hela tiden själv!
- Det är liksom så störigt för jag känner på mig att han hade en mycket snyggare stil när han var yngre. Jag menar jag kan se det bara på hur hans tatueringar sitter som han gjorde när han var tjugo. Jag kan höra det när han berättar om vem han var då och vad han tyckte om att göra på den tiden. Nu liksom ... suckar jag och rycker uppgivet på axlarna. Är det som om han har vuxit upp, lagt alla dåliga vanor på hyllan och börjat klä sig bekvämt. Jag menar han har till och med tagit ett uppehåll ifrån sitt band för att kunna fokusera på sina studier mer.
Maja skrattar ännu högre nu. Det är något fel på dig Ariel, seriöst, säger hon. Är det inte skitbra att han vet vem han är och vad han vill? Och att han inte längre orkar leka låtsaslekar!?
- Jojo ... Det är det ju, mumlar jag och tittar drömmande ut igenom fönstret. Visst är det så ...

FEELING DOWN AND DEPRESSED.

Jag - Varför måste man va så rädd och tom i livet? Det fyller ju ingen mening och inte heller går det över. Så himla tröstlöst.
Kille - Jag tycker ändå att det låter som du gör det bästa av situationen. Oftast iallafall ... Jag tycker att du kan låta lycklig ibland när vi pratar.
Jag - Jag är lycklig ibland. Men jag fattar liksom inte livet. Jobb och helg och jobb och bolla lite friends, äta något gott, kanske få knulla nångång. Liksom jaha? Ett tjatigt tröttsamt evighetslopp bara och sen dö?
Kille - Men du har ju ett jobb som du gillar och får ut någonting av, eller hur? Vänner som ger av sig själva och som tycker om det du har att ge tillbaka. Och om du ser till att du får komma varje gång du ligger så tror jag att livet kan bjuda på mycket glädje! Njut av det som är värt att njuta av och skit i resten! Det är min nya livsfilosofi!
Jag - Haha, det låter ju helt fint när du säger det sådär. Men plikt och ansvar och skam och den där fula jävla vågskålen då som måste balansera allt?
Kille - Fast allt det där hamnar ju i Skit i det högen så det är inget att bry sig om.
Jag - Det kanske är så. Ååh, jag vet inte. Jag är så trött. SÅ himla trött. Och jag måste väl försöka sova nu ... Och jag vill så gärna sova sked.
Kille - Jag vill också sova sked men det kan vi ju inte göra med varandra ... Du får hitta någon ny att skeda med. Sov så gott Ariel.
Jag - Jag vet. Och jag kommer att göra det. Helt hjärtlöst. Bara för att. Jag har förstått att vi inte kan göra det med varandra längre. Faktiskt. Jag vet min plats nu.
Kille - Jag vet att du vet, det är minst lika mycket för min skull som jag tjatar ... Du ska inte göra det bara för att, gör det bara om du vill göra det. Godnatt Ariel. Vi hörs snart igen.

WAS IT EVER REAL?

Jag saknar Kille. Jag vaknar upp med ett rop i bröstet som bara han kan tysta. Han. Han som älskade mig. Han som ville mig så mycket. Han som väntade på mig så tålmodigt i flera månader. Han som aldrig skulle lämna mig. Han som lovade. Jag som var så rädd. Jag som var så rädd hela tiden. Jag som älskade med en sån stor försiktighet så länge. Han som intygade. Han som strök alla bekymmer åt sidan. Han som visste vem jag var. Vi som skedade oss igenom långa nätter. Vi som talade så mycket med varandra. Vi som skulle tala oss igenom allt. Vi som var så barnsliga och så busiga och som hade så roligt tillsammans. Vi som var galet attraherade av varandra jämt, dygnet runt. Han som var snyggast i världen. Vi som aldrig skulle släppa taget om varandra, men ändå kunde han göra just detta. Hur kunde han? Hur kunde han släppa mig? Hur kunde han lämna oss? Hur kan han leva vidare utan mig? Hur kan han inte ångra sig? Hur kan han inte vilja ha mig tillbaka? Hur kan han inte vilja gömma sig i oss igen? Jag förstår inte. Och jag saknar honom idag.

Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM.

Och jag vet att det går över. Men det gör ont nu. Och det är tomt. Och jag är ledsen. Och jag vill ha honom tillbaka. Jag vill ha honom tillbaka. I en liten liten stund bara. Snälla?

SEDUCE ME PLEASE.

Idag är det söndag. Och jag gör ingenting speciellt. Jag dricker mitt kaffe och jag äter min choklad. Och jag läser lite i en bok. OCH JAG VET INTE VAD JAG VILL MED LIVET.

NOTE TO SELF: some things never change.

LÖRDAG:
Kille - Vad händer ikväll då?
Jag - Jag vet inte. Jag är trött. Men om benen orkar ska jag gå ut och dansa. Och vad ska du göra?
Kille - Jag ska nog bli sjukt full ikväll, har lånat pengar av morsan till och med. Jag vill bara släppa all tentaångest och köra på nu. Det låter väl inte destruktivt?
Jag: Inte alls! Du gör vad du vill, men se till att komma hem hel.
Kille - Visst, lungan! Vi hörs hörru.

I MIGHT LIKE YOU BETTER IF WE SLEPT TOGETHER.

Kanske är förtrollningen bruten nu? Kanske är det inte så lätt att bli kär en gång till ändå? För plötsligt ser han så vanlig ut i sin vinterjacka där han går bredvid mig. Och jag vill inte alls att han ska ta på mig. Lägga armen om mig. Nej, jag vill bara gå hem och knulla. Och jag tycker att han har ett konstigt skratt nu. Jag tycker att hans ordförråd har blivit torrt och tråkigt. Jag tycker inte att han bjuder på sig själv. Jag tycker inte alls att han bubblar som jag gör.

Vi går en lång promenad och det känns som om jag hinner berätta allt om mig själv. Och ännu mer och hälften av allt jag säger är nog inte ens sant för jag pratar av bara farten tillslut. Och mina fötter är genomfrusna när vi äntligen slår oss ner på italiensk kvarterskrog. Vin eller? Frågar han. Och jag säger: JA! Eftersom jag vill bli brusig och fri. Så vi dricker flera glas och hela havet stormar i mitt huvud. Jag säger konstiga grejer och jag har så himla mycket energi som jag måste få utlopp för. Jag hoppar nästan i stolen och pillar med stearinljuset som står på bordet samtidigt. Max i sin tur sitter bara tillbakalutad och tittar på. Han är så jävla samlad hela tiden. Ja, alldeles förfärligt lugn. Jag vill provocera honom, nypa honom hårt i sidan, viska olämpligheter i hans öra. Men det gör jag förstås inte.

Vi går hem till honom sen. Och när han bara är två centimeter ifrån mitt ansikte, ja då blir han ju sexig igen. Hans mun och hans tänder som jag vill dra tungan över. Hans hud som är så himla mjuk. Halvstängda ögon när han kommer in i mig. Det är fantastiskt. Han rör sig så lätt och som i en dans för han mig med sig. Och jag skrattar för att det är så bra och jag visste inte att det kunde kännas såhär. Våra kroppar arbetar sig svettiga, men mitt hjärta tittar lojt på. Vi ligger utslagna bredvid varandra sen och kippar efter andan.

IT'S HARD TO BE HAPPY.

Det är bara det att när Max vill presentera mig för sina vänner, ja då blir jag ju livrädd. Då vill jag ingenting annat än att dra en brun papperspåse över huvudet och springa min väg. Ja, då skäms jag plötsligt över allt jag är och allt jag aldrig kommer att bli. Ja, då pickar självhatet på igen och säger att jag inte borde synas ibland folk. Och speciellt inte i rollen av någon som hålls kär. Och jag orkar inte. Ja, det blir svårt att stanna kvar, men jag ler. Jag ler tappert som plåster på alla sår precis som jag alltid har gjort. Och jag vet inte om det går att förstå, men jag har aldrig velat vara någonting annat än en djupt bevarad hemlighet i en annan människas liv ...

WHAT A PERFECTLY STUPID TIME WE WOULD HAVE.

Åh, de här motsträviga stegen. Jag känner igen de så väl. Jag vill ju träffa honom igen. Samtidigt inte. Så mycket som kan gå fel, göra ont, bli konstigt och komplicerat. Och jag vet inte om jag orkar. På samma gång som jag inte kan låta bli. Och allt det här som skaver och lever och skakar om mig. Jag älskar ju det. Och jag hatar ju det. Haha, det är fantastiskt.

IT'S GOOD TO BE LOVED EVEN IF IT'S ONLY FOR ONE NIGHT.

Det är kallt ute. Och vi smiter in på olika loppisar för att hålla värmen. Max hittar verkligen överallt i stan. Han visar mig ställen som jag inte visste fanns. Jag tycker om det. Men idag är det tisdag och jag är trött. Jag är så trött, suckar jag och nyper mig i kinderna med tumvantarna. Max lägger huvudet på sne. Han gör ofta det, och jag tänker att det är en gest som viskar omtanke. Och jag vill ha ännu mer. Han säger: Men ska vi bara gå hem till mig och slappa då? Och jag nickar ivrigt, fastän jag försöker låta bli.

Väl hemma hos Max kan jag inte koppla av. Det rycker i kroppen. Någonting travar på inuti. Och jag försöker att bara ligga still och titta på TV, men det går inte för jag vill ju bara att han ska kyssa mig hela tiden och jag kan inte vänta. Jag studsar upp och ner i soffan som ett litet barn. Och Max skrattar och undrar vad vi ska göra åt mig. Och så lägger han armen om mig och drar ner mig på sitt bröst. Och jag ler inuti det mjuka tyget på hans tröja. Och jag tänker att jag kan somna såhär. Jag känner mig så trygg tillsammans med Max. Och jag vet inte varför, men han har hittat helt rätt i mig. Vi kysser varandra. Och han kyssar är så mjuka. Så viktiga! Vi kysser varandra jättelänge och jag kommer på att jag inte alls känner Max. Och att det är helt vansinnigt hur fort vi har rört oss. Mellan våra kyssar nu ställer jag tusen frågor och han besvarar dom allihopa, precis som han har lovat. Och jag tycker att han är spännande, men jag vet inte alls vart vi är påväg.

Innan jag går hem sen bjuder han mig på ett tuggummi och säger: Alltid lika trevligt! Och jag svarar: Jaa, visst är det! Och så går jag.

WE WERE GONNA LIVE IN A TREEHOUSE AND MAKE BABIES.

Vissa morgnar vaknar jag och är så jävla jävla arg på Kille. Ja, helt fly förbannad är jag. Jag hatar honom nästan för att han utsätter mig för det här. För att han tvingar ut mig i det här nya livet som jag inte ens har fått välja själv. Han stängde ner mitt hem. Hur kunde han?

Jag staplar fram nu och jag känner inte igen mig någonstans.

I WANT YOU I WANT YOU I WANT YOU.

Bild ifrån helgen som jag har sparat och värmer mig med så fort jag får tid över:

Jag kommer ut ifrån duschen och finner Max sittandes på sängkanten i vita boxershorts. Hans hår är brunt, eller om det kanske är mörkt kopparrött och det pekar åt olika håll. Jag kan se alla hans tatueringar samtidigt. Hans ögon är stora och han har ett svart plektrum i munnen. Gitarren vilar i hans famn. Och han ser förbannat nöjd ut.

YOU REMIND ME OF HOME.

Och så blir det helg. Och: När får jag träffa dig igen? Och jag får träffa honom redan nästa dag. Och han är charmig på nåt vis och jag kan inte få nog. När jag får sitta nära och studera hans ansikte är det som allra bäst. Och han har små små fräknar som nästan inte syns. Och han väcker något i mig. En nyfikenhet. Vi dricker vin. Och han flyttar sig närmare mig. Han ler sådär som jag tycker om. Och vi pussas lite grann. Vet inte riktigt vad vi pratar om. Vet inte om det är viktigt för vi promenerar hem till honom sen. Han bor enkelt. En platt-tv hänger på väggen. Två datorer. En gitarr och en bas. Inte ens en matta på golvet. Vi sätter oss i hans säng. Vi hånglar och glider ner raklånga på madrassen. Gömmer oss under täcket för att det är så kallt i hans lägenhet. Max har mjuka händer och han tar på mig som om jag är extra viktig. Hans bringa är alldeles krullig. Krullig hela vägen ner till naveln. Hans bröst är hårt och han doftar gott. Va vacker du är, säger han. Och jag säger: Du är också. Fast jag inte riktigt vågar titta på honom längre för att vi är så nära varandra nu. Han får av mig mina byxor och mina strumpbyxor mycket snabbt. Jag känner honom överallt nu. Han har handen i mina trosor. Han vet vad han gör och jag undrar hur många han har legat med. Hur långa förhållanden han har haft och vilken betydelse jag kommer att få i hans liv efter det här.

YOU SAY I CHOOSE SADNESS, THAT IT NEVER ONCE HAS CHOSEN ME.

Åh, jag vet inte. Ångesten kryper under huden nu. Det nya livet är så svårt. Jag hittar inte riktigt hem någonstans. Och jag har så bråttom överallt. Jag hinner inte känna efter. Hela tiden påväg. Tomheten piskar upp mig ur sängen varje morgon. Och jag är så trött. Hela tiden trött. Humöret kort. Låt mig va bara.

Jag saknar Kille. Och saknaden är blå och kall och rinner igenom mina vener. Jag vill vända om. Spola bakåt. Ta tillbaka. Börja om ifrån början. Första kyssen. Pirret i magen. Förälskelsen. Vardagen. Tryggheten. Jag vill ha allt en gång till. Kan vi göra en omtagning älskling? Den behöver inte bli bättre än sist. Nej, den kan vara precis så som den var. Men en sista gång vill jag uppleva allt igen. Du förstår, jag tror inte att jag uppskattade oss helt och fullt den där första gången. Ja, så som jag borde ha gjort. Jag borde ha älskat varje sekund av dig. Men ändå gjorde jag alltså inte det. Varför?

Jag saknar din famn nu. Jag saknar den trygghet som dina armar alltid hade att erbjuda mig. Jag saknar din röst. Den mjuka, lena, glada. Jag saknar dina ögon. Jaa, dina ögon saknar jag nog allra mest. De var så snälla, så helt igenom goda och de älskade mig verkligen. Så varför var jag tvungen att slita ut dom så? Ja, varför misstrodde jag dina ögon jämt? Du älskade mig ju hela tiden på ditt sätt. Varför var jag tvungen att envisas med att du skulle älska på mitt?

En dag måste du förlåta mig. Du bara måste.

Jag saknar dig. Och jag sörjer dig nu. Jag sörjer dig som om du inte fanns kvar i livet längre. Och sorgen är tung och det har funnits dagar då den nästan har tagit kål på mig. Varje dag säger jag hejdå till den framtid som vi skulle ha haft tillsammans om du inte hade valt en annan väg. Varje dag försöker jag acceptera att jag har förlorat någon som för mig betydde allt, men som nu bara får betyda lite grann. Och det är svårt, det är svårt att inte tappa balansen. Varje dag faller jag för långt åt något håll. Jag vaggar emellan ytterligheterna nu. Men en dag ska jag vara fri och gå på kärlekens stig igen. Och vet du vad .... Jag ser fram emot det!

WHAT COMES IS BETTER THAN WHAT CAME BEFORE.

Kylan tvingar in oss på en Irländsk pub tillslut. Och vi klättrar upp på varsin barpall. Vi sitter mycket nära varandra nu. Max gör mig lite nervös och blyg på samma gång. Han säger: Du har så fina smilgropar, två på rad liksom när du ler. Och jag skrattar snopet för jag har aldrig hört det förut. Jag har verkligen inte det och han ser förvånad ut och insisterar på att det måste jag ha gjort. Men nej faktiskt inte.

- Vad har du gjort där då? Frågar han sen och smeker med fingret över sårskorporna på min handrygg. Och jag berättar hur jag trillade i en trappa och landade med handen i en lampskärm. Men jag förstår nog att han bara vill röra vid min hand för han släpper den inte på hela kvällen sen.

- Jag tycker om dig Ariel, ler han och jag blir generad. Jag skrattar och rullar en hårslinga runt fingret. Jag gör det! Det får man väl säga? Eller? Undrar han nu. Och jag nickar bekräftande och säger att det är ju såklart att man får. Bra, ler han utan att släppa mig med blicken.

Jag skruvar på mig. Max är så lugn. Så trygg. Jag vill sitta i ett sele på hans mage hela dagarna.

- Men vem är du? Viskar jag när hans ansikte är mycket mycket nära mitt. Fråga mig vad som helst och jag ska svara, säger han och jag vet inte om han ler för han lutar sin panna emot min nu och jag ser ingenting mer efter det för sen kysser vi varandra. Och han kysser mjukt och fint, och precis som jag vill att en första kyss ska vara.

- Du får följa med mig hem om du vill, mumlar han. Och jag ler med våta läppar. Inte ikväll.

LIVE LIFE, REGRET NOTHING.

Max kommer emot mig med en utslagen famn. Och jag tänker att han är sån. Jag går in i den och vi kramas. Det är kallt ute. Sjutton minus och mina tänder skallrar. Max mössa är ljusblå och jag vet att hans öron står ut lite därunder. Vi går i rask takt och vi har isgata under fötterna, men jag ramlar inte för när jag är påväg då fångar Max upp mig. Som om han har gått och varit beredd hela tiden. Och det kittlas lite i magen. Vi försvinner ner i en källare med fantastiska tapeter, och vi sitter i varsin skinnfåtölj och vi beställer in varsitt glas vin. Och vi bubblar på om våra liv. Och Max ställer nästan lika mycket frågor som jag gör, och jag tycker om det! För han har en detektivskalle precis som jag.

Sen blir Max rastlös. Han säger att vi behöver komma ut och jag vill skratta för att det är skitkallt ute och jag har precis lärt mig att sitta på en och samma bar i flera timmar. Men Max säger att det är nyttigt med frisk luft och miljöombyte. Och jag tror honom.

Vi drar på oss våra ytterkläder och vi smyger försiktigt fram på isen för att inte ramla. Och Max har mycket fula jeans, men det gör ingenting. Jag ser att han bara köper second hand och jag tycker om det. Max berättar att han odlar tomater i sitt fönster och att han köper hem krukor med basilika ibland. Och det är så himla fint. Max är inte alls som min far och det är alltid mycket viktigt.

AND EVERYTHING I WOULD GIVE WAS EVERYTHING YOU COULDN'T TAKE.

Nu har Kille åkt hem, nu återvänder han inte till Stockholm förrän till sommaren igen. På sätt och vis känns det som en lättnad. Vi sågs en sista gång över en bit mat. Han var oerhört sliten sa han. För mycket festande. Jag längtar nästan upp till lugnet i studentstaden nu, flinade han. Jag ska faktiskt försöka tagga ner lite, sa han sen. Det får bli mitt nyårslöfte.
Jag nickade uppmuntrande, men inuti stack det till i mig. Jag vet inte hur många tjatiga nätter, tröttsamma morgnar, sura eftermiddagar vi har haft ihop för att han har vägrat att göra just det. Och så nu helt plötsligt när han får göra precis vad han vill, nu när han äntligen är helt fri, ja då ska han skärpa sig? Då ska han dra ner och stanna hemma?

Suck.

Vi har bestämt oss för att en dag bli goda vänner iallafall.

Jag som inte bara skulle skriva om männen ....

I'm not gonna lie, I'm not gonna hide.

Max. Åhå. Han va something else på riktigt. Jag kände mig så liten, han visste så mycket och ändå ställde han mycket frågor. Han hade en röd stickad tröja på sig. Haha, och det är inte så ofta jag ser män i röda stickade tröjor. Och han var inte rädd, han pratade med alla. Han tog för sig överallt. Jag blev helt blyg, fnissade och ville hålla hans hand i smyg. Och när han log ... alltså ... han var så gullig! Så otroligt gullig. Jag försökte säga knäppa roliga grejer hela tiden för att få honom att le ännu mer. Han hade bruna. Liksom gyllenbruna bärnstensögon. Och jag tyckte på riktigt att dom glittrade. Och hans näsa, den var nästan lika speciell som min. Och den rann hela tiden. Och han torkade sig i handen. Han var fin. Max han var en framtid. Och jag vill träffa honom igen! Jag vill att han ska göra mig helt pirrig och jag tror att han är kapabel till det. Men alltså jag ska ta det lugnt. Försiktigt sakta känna efter. Andas. Jag vet.

I THINK I'M HALF INSANE, MA.

En kopp med vin till lunch och en ny date om en timme.

Och här kommer dagens tips: Ligg inte med ditt ex.

I MISS YOU SO FUCKING MUCH, FUCK!

Jag saknar honom nu. Åh, det är svårt. Det är svårt att inte ringa, inte smsa, inte försöka få till samma sak en gång till. Han sitter i huden nu. Jag vill ligga nära honom igen. Jag vill spola tiden tillbaka. Jag vill be honom snälla. Och det har jag gjort också. Snälla! Men det hjälper inte. Kille säger nej. Han säger att han inte orkar en gång till. Han säger att för mycket tankar och känslor rördes upp igen. Men jag lyssnar inte. Nej, jag hör ingenting för inuti håller jag på att gå i tusen bitar och jag måste få låtsas en stund till. Eftersom det är jul och han inte kan göra såhär emot mig en gång till. Så jag säger: Men snälla! En gång till bara! Kom igen!

Och Kille suckar och Kille säger nej. Kille som hatar att säga nej. Han säger: Nej, nej, nej. Men jag är desperat. Och jag har så jävla jävla ont nu att jag bara måste överleva till varje pris. Och han måste förstå. Jagad av smärtan säger jag, eller om jag kanske skriker: JAG KOMMER ÖVER NU!

Och Kille låter så trött. Ja, han låter så himla himla trött och ledsen när han säger: Stopp nu Ariel. Vänta! Du lyssnar inte. Du hör ju inte vad jag säger. Efter att du hade gått sist så kunde jag inte göra någonting alls. Jag var alldeles tom. Jag var så förvirrad och jag låg på soffan tills det var dags att gå och lägga sig igen. Förstår du? Jag-orkar-inte. Inte-en-gång-till.

Och nu hör jag vad Kille säger fastän jag inte alls vill höra vad Kille säger. Och luften går ur mig och jag gråter torra tårar. Och smärtan spränger ännu större hål i bröstet på mig den här gången och längtan drar runt i kroppen.

Adjö, farväl. Jag måste springa nu. Jag måste springa och aldrig vända mig om igen. Jag måste glömma det där ansiktet som gav mig så mycket smärta och så mycket kärlek på en och samma gång. Hejdå!