Min far. Han är inte riktigt klok. Har nog aldrig varit. Han säger att jag kommer att misslyckas. Han förutspår min framtid. Misslyckad, säger han. Det är söndag och jag är trött och förtvivlad och jag förstår inte varför min far säger så. Omogen. Idiot. Dum i huvudet, fortsätter han. Och jag orkar inte riktigt idag. Jag kryper ihop i soffan och håller för mina öron. Och då skrattar han och säger att det är jag som inte är riktigt frisk, att det är jag som borde läggas in på psyket. Du oroar din mamma så som du håller på, säger han. Det ska du veta. Och jag skriker eftersom jag håller på att explodera: Eeh, nej, det är nog snarare DU som oroar mamma. Sen reser jag mig upp, drar på mig jackan, går i mina skor och slänger igen dörren efter mig. Gråter. Min far, han knäcker mig.
Jag ringer Kille förstås för vem annars ska jag ringa när jag rasar? När jag är hysterisk och som allra svagast? Det är bara han som vet. Och han förstår med en gång. Du ska inte bo hos dom, säger han med den mjukaste rösten. Det vet du ju. Gå hem till Maja eller Lova. Vem som helst, men stanna inte kvar i det där. Jag snyftar och säger att det är fint väder i Stockholm idag. Kallt, men solen skiner. Och Kille säger om jag hade varit hos dig nu så hade jag gett dig en kram. Och jag ler genom en gardin av tårar. Seriöst, är det allt jag får när jag är helt förstörd? En kram? Har du verkligen ingenting mer att bjuda på? Och Kille skrattar. Drar efter andan. Okejdå, om jag hade varit hos dig nu så hade jag knullat dig.
- Men va? HAHA! På riktigt? Jublar jag snopet. Säkert? Och någonting spricker upp i mig. Lättar. Blir glatt. Och han säger: Helt säkert ... fan'va jag saknar'rej Ariel.
Jag ringer Kille förstås för vem annars ska jag ringa när jag rasar? När jag är hysterisk och som allra svagast? Det är bara han som vet. Och han förstår med en gång. Du ska inte bo hos dom, säger han med den mjukaste rösten. Det vet du ju. Gå hem till Maja eller Lova. Vem som helst, men stanna inte kvar i det där. Jag snyftar och säger att det är fint väder i Stockholm idag. Kallt, men solen skiner. Och Kille säger om jag hade varit hos dig nu så hade jag gett dig en kram. Och jag ler genom en gardin av tårar. Seriöst, är det allt jag får när jag är helt förstörd? En kram? Har du verkligen ingenting mer att bjuda på? Och Kille skrattar. Drar efter andan. Okejdå, om jag hade varit hos dig nu så hade jag knullat dig.
- Men va? HAHA! På riktigt? Jublar jag snopet. Säkert? Och någonting spricker upp i mig. Lättar. Blir glatt. Och han säger: Helt säkert ... fan'va jag saknar'rej Ariel.
3 kommentarer:
Åh, jag blir så frustrerad över såna människor som din pappa. Jag har alltid haft problem med min, men din tar nog priset. Jag får en sån lust att konfrontera alla såna människor och påpeka hur dumma de är.
Jag kan påpeka för min far hur dum han är hundra gånger och det kommer inte att hjälpa. Man måste låta såna människor vara, inte tro att det går för då blir hjärtat svart. Besviket tusen gånger. Man måste bara leva sitt liv och sen om man har tur kanske det kommer en dag och ber om ursäkt.
Ja, jag förstår det. Inte värt att stånga sig blodig mot nån som ändå inte kommer rubba sig. Då är det bättre att bara ta en annan väg. Keep it up.
Skicka en kommentar