Och så hör Hampus av sig efter en månads tystnad. Lust att ses i helgen? Men jag har inte lust att ses i helgen. Verkligen inte. Kanske senare i veckan, säger jag. Och tar ett djupt andetag: Du, kan vi vara kompisar bara? Och Hampus säger att vi absolut bara kan vara kompisar. Men sen surnar han till ändå och säger: Varför gjorde du som du gjorde förra gången vi sågs om det var allt du ville vara?
Och jag suckar. Och jag blir snabbt trött. Och jag orkar verkligen inte. Det har runnit så mycket vatten under broarna sen dess. Kan han inte fatta det? Han forsätter: Det kändes bara oärligt. Jag tycker att du har betett dig illa. Och jag har inte hört av mig för jag har varit osäker på vart det är vi står. Och jag tycker inte att du har varit öppen för att diskutera det.
Och jag tänker: Undra varför. Jag brusar upp inuti och jag blir arg. Jag vill skaka av mig honom. Jag kan inte andas. Han kväver mig. Försvinn. Lämna mig ifred bara. Jag har fullt sjå med mig själv som det är ändå. Han fortsätter: Jag är inte van vid sånt här. Jag känner mig bräcklig.
Och jag tänker: Van vid vadå? VAN VID VADÅ? En kvälls hångel? SLUTA NU. Jag orkar inte.
Men Hampus slutar inte. Jag tycker iallafall att jag har varit mycket tydlig med att jag har varit intresserad av dig som mer än en kompis. Och jag trodde såklart efter den kvällen att du kunde vara intresserad på ett liknande sätt.
Och jag vill skratta rått. Och jag tycker inte alls om mig själv. Och jag är kylig när jag säger: Jag ber om ursäkt om du tycker att jag har betett mig illa. Men nu är det som det är.
Och jag suckar. Och jag blir snabbt trött. Och jag orkar verkligen inte. Det har runnit så mycket vatten under broarna sen dess. Kan han inte fatta det? Han forsätter: Det kändes bara oärligt. Jag tycker att du har betett dig illa. Och jag har inte hört av mig för jag har varit osäker på vart det är vi står. Och jag tycker inte att du har varit öppen för att diskutera det.
Och jag tänker: Undra varför. Jag brusar upp inuti och jag blir arg. Jag vill skaka av mig honom. Jag kan inte andas. Han kväver mig. Försvinn. Lämna mig ifred bara. Jag har fullt sjå med mig själv som det är ändå. Han fortsätter: Jag är inte van vid sånt här. Jag känner mig bräcklig.
Och jag tänker: Van vid vadå? VAN VID VADÅ? En kvälls hångel? SLUTA NU. Jag orkar inte.
Men Hampus slutar inte. Jag tycker iallafall att jag har varit mycket tydlig med att jag har varit intresserad av dig som mer än en kompis. Och jag trodde såklart efter den kvällen att du kunde vara intresserad på ett liknande sätt.
Och jag vill skratta rått. Och jag tycker inte alls om mig själv. Och jag är kylig när jag säger: Jag ber om ursäkt om du tycker att jag har betett mig illa. Men nu är det som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar