WAS IT EVER REAL?

Jag saknar Kille. Jag vaknar upp med ett rop i bröstet som bara han kan tysta. Han. Han som älskade mig. Han som ville mig så mycket. Han som väntade på mig så tålmodigt i flera månader. Han som aldrig skulle lämna mig. Han som lovade. Jag som var så rädd. Jag som var så rädd hela tiden. Jag som älskade med en sån stor försiktighet så länge. Han som intygade. Han som strök alla bekymmer åt sidan. Han som visste vem jag var. Vi som skedade oss igenom långa nätter. Vi som talade så mycket med varandra. Vi som skulle tala oss igenom allt. Vi som var så barnsliga och så busiga och som hade så roligt tillsammans. Vi som var galet attraherade av varandra jämt, dygnet runt. Han som var snyggast i världen. Vi som aldrig skulle släppa taget om varandra, men ändå kunde han göra just detta. Hur kunde han? Hur kunde han släppa mig? Hur kunde han lämna oss? Hur kan han leva vidare utan mig? Hur kan han inte ångra sig? Hur kan han inte vilja ha mig tillbaka? Hur kan han inte vilja gömma sig i oss igen? Jag förstår inte. Och jag saknar honom idag.

Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM. Jag saknar honom. JAG SAKNAR HONOM.

Och jag vet att det går över. Men det gör ont nu. Och det är tomt. Och jag är ledsen. Och jag vill ha honom tillbaka. Jag vill ha honom tillbaka. I en liten liten stund bara. Snälla?