Det är bara det att när Max vill presentera mig för sina vänner, ja då blir jag ju livrädd. Då vill jag ingenting annat än att dra en brun papperspåse över huvudet och springa min väg. Ja, då skäms jag plötsligt över allt jag är och allt jag aldrig kommer att bli. Ja, då pickar självhatet på igen och säger att jag inte borde synas ibland folk. Och speciellt inte i rollen av någon som hålls kär. Och jag orkar inte. Ja, det blir svårt att stanna kvar, men jag ler. Jag ler tappert som plåster på alla sår precis som jag alltid har gjort. Och jag vet inte om det går att förstå, men jag har aldrig velat vara någonting annat än en djupt bevarad hemlighet i en annan människas liv ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar