Max. Åhå. Han va something else på riktigt. Jag kände mig så liten, han visste så mycket och ändå ställde han mycket frågor. Han hade en röd stickad tröja på sig. Haha, och det är inte så ofta jag ser män i röda stickade tröjor. Och han var inte rädd, han pratade med alla. Han tog för sig överallt. Jag blev helt blyg, fnissade och ville hålla hans hand i smyg. Och när han log ... alltså ... han var så gullig! Så otroligt gullig. Jag försökte säga knäppa roliga grejer hela tiden för att få honom att le ännu mer. Han hade bruna. Liksom gyllenbruna bärnstensögon. Och jag tyckte på riktigt att dom glittrade. Och hans näsa, den var nästan lika speciell som min. Och den rann hela tiden. Och han torkade sig i handen. Han var fin. Max han var en framtid. Och jag vill träffa honom igen! Jag vill att han ska göra mig helt pirrig och jag tror att han är kapabel till det. Men alltså jag ska ta det lugnt. Försiktigt sakta känna efter. Andas. Jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar