I DON'T THINK YOU'LL EVER KNOW HOW MUCH IT MEANT TO BE.

Det är tisdag och jag träffar Anton. Det är kallt ute och jag får låna hans tröja . Och det är skönt att få låna en tröja som är lite för stor igen. Det var så länge sen. Jag myser. Anton frågar hur jag mår och jag säger: Upp och ner, du vet. Samtidigt som det slår mig att det har gått flera dagar sen jag tänkte på Kille senast. Det är så overkligt. Han som en gång var allt. Men som nu sakta men säkert, mer och mer flyttar ut ur mitt liv. Och hejdå säger jag äntligen efter alla dessa nätter som jag har stått på mina bara knän och bönat och bett om att han ska ta mig tillbaka.

Anton säger att det är synd att jag har klippt av mig håret. Att det var så fint när det var sådär långt. Och jag säger att jag inte vill höra - för nu är det som det är. Anton har också klippt sig och jag säger att det är mycket finare nu precis som man ska göra. Men jag menar det faktiskt.

Vi dricker vin. Vi dricker jämt vin. Du vill bara dricka vin med mig, säger Anton och jag rycker på axlarna. Det kanske är sant.

Anton säger: Ibland är du så söt att jag bara vill hångla upp dig emot en vägg. Och jag skrattar snopet och vet inte alls vad jag ska säga så jag byter ut min gamla snus mot en ny istället och börjar prata om någonting annat.

Anton är singel igen och det skrämmer mig. Jag är på min vakt. Jag har garden uppe på ett annat sätt nu. Och jag undrar om han märker det. Han säger att jag aldrig hör av mig längre och jag pillar på saltkaret som står på bordet och låter hans ord passera.

För åtta månader sedan gjorde Anton någonting som kom att betyda väldigt mycket för mig. Han vägrade mig sina läppar. Allt jag var ute efter den där gången var hans läppar, hans mun, hans hud att hålla mig i. Men han vände sig bort och ingenting skulle göra mig mer gott visade det sig. Jag vann en vän och jag vill inte för allt i världen förlora den vännen nu bara för att det är hans tur att behöva mina.

BE YOU, FIND YOU, BE HAPPY WITH THAT.

Jag skulle gå på date igår, men jag ställde in.

Jag köpte en fruktsallad istället och bestämde mig för att sluta med mina p-piller. Sen somnade jag och sov i femton timmar.

IF I CAN'T BE BEAUTIFUL, I WANT TO BE INVISIBLE.

MEN TÄNK OM DET INTE ORDNAR SIG?

Det är väl klart att det ordnar sig, svarar ni.

Och så pustar jag ut.

I TRY TO TEACH ME HEART NOT TO WANT THINGS IT CAN'T HAVE.

Den där kvällen då jag gick helt trasig hörde jag av mig till min gamla psykolog igen. Jag var där idag och hon sa att jag såg annorlunda ut. Jag har klippt av mig håret, sa jag. Och hon sa: Jag ser det. Fint. Hon säger alltid att det är fint och jag tror henne varje gång. Jag vet inte varför, men det är någonting med hennes ögon.

Sen sa hon att de hade fått fondmedel och att jag får gå hos henne för tvåhundra kronor nu. Jag började grina. Jag har aldrig gråtit hos henne tidigare. Men nu grät jag. Det var en sån oerhörd lättnad. Nu har jag någon att gå till varje vecka som jag faktiskt tycker om.

Hurra.

Och efter det sa jag att allt kändes meningslöst. Att jag är likgiltig till hela mitt Stockholmsliv. Att ingenting känns roligt längre, att min lägenhet ser ut som ett soprum och jag vet inte alls vad jag ska göra. Dessutom är jag så vansinnigt rädd hela tiden.

Hon sa: Tänker du på självmord någonting?

Och jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan igenom åren. Jag hatar den frågan. Den frågan skämmer livet ut mig. Den frågan får mig att hoppa till i stolen och slå armarna om mig själv. Jag vill inte veta att det finns en annan väg ut. Jag vågar inte ens tänka tanken. Jag menar jag skulle aldrig. Aldrig! Jag vågar inte ens ta det ordet i min mun. Jag skakar på huvudet. Jag vill prata om någonting annat nu. Jag vill att det där ordet ska lämna rummet genast. Jag vill låtsas som om det där ordet aldrig blev sagt.

Jag tänker bara på att fly, säger jag. Jag tänker bara på att resa mycket långt bort. Jag tänker bara på att börja om på nytt igen och igen och igen. Jag tänker bara på hur jag inte vill stanna kvar här. Jag vill inte stanna kvar här. Jag vill inte stanna kvar här. Det är allt.

Det är allt.

Jag vill inte stanna här, okej?

NOTTING MATTERS IF YOU DON'T LOVE ME.

Jag kan inte ta hand om mig själv. Jag har aldrig kunnat ta hand om mig själv.

Det har alltid varit såhär.

Jag kan inte laga mat. Jag kan laga mat. Men jag orkar inte laga mat. Jag kan inte plocka upp efter mig själv. Jag kan plocka upp efter mig själv. Men jag orkar inte plocka upp efter mig själv.

Jag är ett vrak. Så fort jag blir lämnad ensam blir jag till ett vrak. Jag slutar att finnas till. Jag tappar mitt värde och blir till ett ingenting.

Det har alltid varit såhär.

Jag skriver för att jag måste. Jag fotograferar för att jag måste.

Gång på gång, varje vaken sekund måste övertyga mig själv om att jag fortfarande existerar.

Jag finns trots att ingen ser mig.
Jag finns trots att jag ingenting känner.
Jag finns trots att jag aldrig går utanför dörren.
Jag finns trots att ingen ringer, ropar mitt namn eller älskar mig sanslöst mycket.

Jag finns!

Jag har bevis:
Eftersom jag skrev. Jag fotade.
Det står där. Jag syns här.

Alltså fanns jag.

HAPPY BIRTHDAY TO ME.

Jag fyller år, ringar under ögonen. Jag är trött. På bordet står en röd ros och ett födelsedagskort som jag ställde dit natten till igår. Mina föräldrar ringer, sjunger födelsedagssången. Mina kollegor skriker: GRATTIS! Anton skriver: Du. Jag har en present åt dig. Du får den sen. Kärlek till dig idag. Varma kramar och pussar så många att du rodnas om dina kinderna dina! Nu är vi lika gamla.

Kille skriver grattis på min wall precis som alla andra som jag inte känner längre.

- Jaha, tänker jag. Det här är vad som blev.

Men så plötsligt är det som om han ångrar sig.

Ett pip i telefonen och: Grattis igen, lite bättre med ett sms iallafall? Jag Hoppas verkligen att du har en fin dag Arel och att du mår bra! Kram.

Och jag stirrar mig blind på det där smset förstås och tänker att det där smset kommer att förstöra hela min dag, men det gör det inte. Jag får bara en klump i magen som lika snabbt går över och det överraskar mig.

Men ändå, livet är inte riktigt klokt. För exakt ett år sen väckte han mig med frukost på sängen och placerade en stor fet kyss på mina läppar och sa att han älskade mig. Sen gick jag till jobbet och kom hem till en lägenhet som badade i ballonger. Och jag kommer ihåg hur vi tittade frågande på varandra och undrade båda två: Skulle vi hinna knulla innan mina föräldrar knackade på dörren?

RUN WITH ME.

Det är mitt i natten och jag är arg. Jag är så jävla arg och jag träffade Maja idag. Jag träffade Maja idag och hennes Kille. Majas Kille gör så att vi har tillgång till hela klubbstockholm. Och det är skönt, jag blir lite stöddig. Maja med. Vi dansar. Maja tar på mig, som hon alltid gör. Maja är full och hennes fingrar smeker mina ben och min rumpa. Men när hennes händer smyger in under min kjol, då skrattar jag bara och slår bort hennes händer: Du e så dirty.

Vi dricker gratisdrinkar. Maja blir för full, hon snubblar på vägen till toaletten och blir utkastad. Lika bra det, tänker jag. Är ändå så jävla trött. Men Majas Kille blir skogstokig, han springer efter oss med näsborrar som vidgas. Hans pupiller är som två svarta hål och han andas häftigt. Han skrämmer mig. Han skriker. Han skriker högt på öppen gata. Han skriker ner henne. Och jag bara står där, jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir fyra år igen och min pappa skriker på min mamma, och jag står som förstenad för att inte göra det värre. Majas kille sparkar av sig sin sko och siktar på Maja, men missar. Och jag ser hur den flyger flera meter. Jag står alldeles kall en meter ifrån och föraktar honom intensivt. Han är inte ju för i helvete inte riktigt klok och jag måste göra något nu. Men jag vill inte att hon ska gå hem med honom sen och få ännu mera skit för det. Jag vet ju hur det här funkar.
- Men hallå, kan ni inte ta den här diskussionen när ni båda är nyktra istället? Säger jag bara. Och det är min far som har lärt mig det ordet. Det är min far som har lärt mig att när han skriker ner min mor med fula ord så kallar vi det en diskussion. De diskuterar bara. Pappa försöker ju bara få mamma att förstå. Pappa försöker ju bara få mamma att förstå att hon har fel. Hela jävla tiden har hon fel. Och han bryr ju sig bara så mycket om henne och det är ju därför han skriker. Det är ju därför han måste skrika på henne, egentligen vill han ju inte skrika men hon har ju så svårt för att fatta och han bryr ju sig bara så mycket om henne.

- JAG BRYR MIG JU BARA SÅ MYCKET OM DIG! skriker även Majas Kille med ben som skakar av vrede.

Och vad ska jag göra?

I DREAM TOO MUCH.

Jag måste sluta nu att gå omvägar
för att hoppas att jag ska gå in i dig.

I CAN'T GET YOU OUT OF MY LONELY MIND.

Hans mun

kaffe, snus, veteöl

varm blöt tunga

Sluta inte

lämna mig aldrig

Hans kropp

blek i morgonljuset

de små mörka hårstråna på magen

fjuniga knottriga ben

kom tillbaka

kom tillbaka, säger jag

KOM TILLBAKA

Håret på hans huvud

det vita solblekta

pekar åt olika håll

kan jag inte få rätta till det en sista gång?

En känsla

ett hjärta som jublar och slår volter

en lycka som nästan slår knut på sig själv

ett liv som får vila


Jag saknar dig.

JAG SAKNAR DIG.



Och vart ska jag ta vägen med all denna kärlek som fortfarande bara vill hem till dig?

all denna kärlek som fortfarande

bara

vill hem till dig?

Du måste svara mig.

Du m å s t e svara mig.

I JUST GOT REALLY HURT AND SOMETIMES WHEN THAT HAPPENS, SOMETHING INSIDE JUST SHUTS OFF.

Greta kommer över. Hon kommer över en gång i veckan varje vecka. Hon ger mig en kram. Hon säger grattis i förskott. Hon hänger ett hjärta av silver runt min hals. Och jag säger: Åh. Och hon frågar hur jag mår och jag säger att jag inte är frisk. Och hon säger: Du vet att det går över. Och jag säger att jag vet, men att det inte hjälper och att jag alltid hamnar här, att det alltid har varit såhär och du vet ju det.

Jag säger att jag inte hör någonting längre. Jag säger att de goda orden inte når mig. Jag säger att jag har låst in mig själv nu. Och Greta säger att hon märker det. Du stänger av, så säger hon. Hon säger: Love is wasted on you, och så ler hon sådär så att jag ska förstå att jag inte ska ta illa upp och att hon bara menar väl.

kille kommer online på fejsbok, jag ba öppnar vår slutna mun för första gången på hur länge och: DU MÅSTE GRATTA MIG NÄR JAG FYLLER ÅR FÖR LIVET ÄR ÄCKELKONSTIGT ANNARS.

Han ba: Haha, jag vet, jag har funderat över det, ska göra det ... *går offline!!!!!!!!!!!!!!1*




:CCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCCC


MEN LIKA BRA DET ELLLER HUURURURURRUURRU

JAJAJAJA, JUBLAR NI, LIKA BRA DET

jag dricker rosé, huvvet sprängs och hjärtat dör

kul

Lova är så gullig: Hon ba gör te, bädda rent och tänd ljus. Som om mitt huvve har tid för det, som om mitt huvve kan koka en kopp te nu!!!

Det gör så ont. Åh, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag blir sjuk. Jag är sjuk. Jag träffade mina föräldrar idag och jag blev sjuk igen. Jag blev svartaste svart. Jag har inget hem. Jag har inget hem att komma hem till. Jag har ingenstans att gå. Jag är fast i mig själv. De kommer aldrig lägga sina armar omkring mig och jag vet inte hur jag ska överleva detta. Denna insikt som spikar mig blodig. Allt jag kan göra ikväll är att skriva. Skriva skriva skriva. Skriva ihjäl det. Och så går jag in på hans facebook för första gången på sex månader som för att göra mig själv ännu mera illa. Och han har flyttat till Stockholm nu och inte ens Han kan jag springa till längre. Och jag känner mig så djävulskt ensam och jag är så ynklig men jag vet inte huur jag ska ta mig igenom detta längre. Korthuset rasar. Det rasar nu. DET RASAR NUUUU

NO MATTER HOW MUCH I LOVE YOU, YOU'RE RUINING MY LIFE.

Det kryper i mig nu. Jag är så arg. Ångesten bubblar under huden. Jag träffade min far idag och han berör mig fortfarande så starkt. Det där föraktet som är så svart. Jag orkar inte. Han dricker tre öl och blir stöddig. Han skämmer ut mig. Han är stissig. Han tar för mycket plats. Jag krymper fastän jag försöker sträcka på mig för att inte brytas ner. Och när ska jag få växa och bli stor? FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA LITEN NU. Jag är inte mer än några år gammal och han är i mig med händer som flyger som örfilar över ansiktet. Och jag vill bara gråta. Jag vill bara gråta! Jag vill bara grina. Grina och grina och grina tills det inte känns längre. Tills alla minnen suddas ut. Och det gör så ont nu. Och jag är så rädd. Så rädd för att allt han säger är sant och jag är så jävla ful. Jag är så jävla ful på alla bilder som min mor tar på mig mitt i allt. Och jag skäms. Jag skäms. Ja, fyfan va jag skäms över allt det här som är jag. Och det blir nog inte bra. Det blir nog aldrig bra. Kanske bättre, men aldrig bra. Åh, rädda mig ifrån den här ångesten som äter upp mig ikväll. DEN ÄTER UPP MIG. Jag försvinner. Jag blir till ett ingenting precis som han har lärt mig OCH JAG STÅR INTE UT. JAG STÅR INTE UT.

Jag står för fan inte ut.

I NEED TIME BABY.

Men jag kliver upp ur sängen nästa dag ändå fastän jag inte tror det. Och jag ställer mig vid samma spegel och tänker att när mitt hår har växt ut igen då kommer jag att må bra. Och det får ta den tid det tar.

EVEN WITH EVERYTHING BROKEN AND DECIDED INSIDE HER, SHE COULDN'T QUITE ALLOW HERSELF TO DISAPPEAR FOR GOOD.

Jag stod framför spegeln igår. Stel i ångest. Förstenad i självförakt. Det var länge sen jag var sån här, konstaterar jag kallt. Dricker ett glas vin. Trycker in två påsar snus under läppen. Bedövad. Trött. Stissig. Manisk på nåt vis. Robotlik. Tar en slinga av mitt långa en gång så friska hår och klipper av det. En slinga i taget. Mitt hår faller ner i klasar på golvet. Hejdå.

Nu går jag in i väggen, tänker jag. Nu kommer jag inte upp ur sängen imorgon.

EVERY BED WITHOUT YOU IN IT, IS BROKEN.

Hon har blommiga tygskor och hästsvans. Och står mitt emot sin pojkvän som skrattar åt gårdagen samtidigt som han berättar om den. Hon är trött och lyssnar med ett halvt öra utan att röra en min. Hon är frånvarande. Tom i blicken. Hon orkar inte riktigt lyssna just nu. Det här är inte vad hon behöver. Hon vill hem. Hon vill sova lite grann ... kanske. Hon skrattar inte. Hon tycker inte att han är rolig. Vad tänker hon på? Hon är blek. Bakis. Flyktig. Hjälp mig, viskar hennes liv.

Och hans liv svarar inom loppet av en sekund för sådan är kärleken, eller hur? Den ser och den hör allt, och förstår det man tror att ingen någonsin kommer att kunna förstå.

Han tar hennes händer i sina och drar henne intill sig med ett ryck. Och jag ser allting på avstånd där jag står på perrongen bara några meter ifrån och väntar på samma tåg. Och på ett ögonblick blir allting bra. En läkande kyss landar på hennes läppar och hon är en annan efter det. Nu är hon hos honom igen med ögon som vill vara med och en mun som ler åt deras lycka. En kropp som minns: Just det, jag är älskad jag med.

Och jag tänker att allting var så lätt när man hade någon som såg på en med det där speciella ögonen som sa: Jag finns här. Jag bär dig. Vi glömmer för en stund och älskar lite grann.