Anton har förbarmat sig över mig den här helgen. Han har varit en enda stor och villkorslös famn. Dragit med mig över hela stan. Hållt min hand hela tiden utan att släppa den en enda gång. Anton är sån. Så himla annorlunda och speciell. Konstig och magisk. Anton är en på en miljonen. Sänd ifrån ovan. Jag kan inte förklara det bättre än så.
Anton känner alla. Kassörerna på ICA. Hippisarna som röker gräs i vitan om kvällarna. Konstfacksstudenterna. Mannen i baren. Det är lustigt, men samtidigt så förvånar det mig inte alls.
Anton pratar i ett. Vackert om hur vågorna bryts, om stockholmsmullret, om alla de där människorna som han känner och älskar. Jag förstår inte hur han orkar.
Vi dricker vin. Leker sten sax och påse. Dricker kaffe. Äter nötter. Går långa promenader. Han säger att han inte tycker om när jag suckar sådär högt som om livet inte går att leva. Han säger att han vill kasta upp mig på sin rygg då och bära mig hela vägen hem till sig. Sen fiser han och jag skrattar och han säger sluta, jag har ätit linssoppa idag, det blir så då, okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar