Jag kan inte ta hand om mig själv. Jag har aldrig kunnat ta hand om mig själv. Det har alltid varit såhär.
Jag kan inte laga mat. Jag kan laga mat. Men jag orkar inte laga mat. Jag kan inte plocka upp efter mig själv. Jag kan plocka upp efter mig själv. Men jag orkar inte plocka upp efter mig själv.
Jag är ett vrak. Så fort jag blir lämnad ensam blir jag till ett vrak. Jag slutar att finnas till. Jag tappar mitt värde och blir till ett ingenting.
Det har alltid varit såhär.
Jag skriver för att jag måste. Jag fotograferar för att jag måste.
Gång på gång, varje vaken sekund måste övertyga mig själv om att jag fortfarande existerar.
Jag finns trots att ingen ser mig.
Jag finns trots att jag ingenting känner.
Jag finns trots att jag aldrig går utanför dörren.
Jag finns trots att ingen ringer, ropar mitt namn eller älskar mig sanslöst mycket.
Jag finns!
Jag har bevis:
Eftersom jag skrev. Jag fotade.
Det står där. Jag syns här.
Alltså fanns jag.
2 kommentarer:
Jag gillar inte att det är presens i skrivandet och fotandet.
Rent bokstavligt ser jag dig inte, men… jag vet att du finns. Vi som läser här bryr oss om dig.
Jag blir nyfiken på dina bilder, men om du vill förbli hemlig kanske det blir lite svårt.
Lina Scheynius är bra.
Jag kan inte förstå att ni bryr er om mig. Det är alldeles för bra för att vara sant, men det gör mig förbannat varm inuti i vilket fall.
Jag förstår att du blir nyfiken när jag skriver så, men det är inga speciella bilder, bara bevis på att jag finns som sagt, haha.
Jag tycker om dina bilder, det finns så mycket känslor där i och jag tycker om hur du delar med dig. Tack.
Skicka en kommentar