Den där kvällen då jag gick helt trasig hörde jag av mig till min gamla psykolog igen. Jag var där idag och hon sa att jag såg annorlunda ut. Jag har klippt av mig håret, sa jag. Och hon sa: Jag ser det. Fint. Hon säger alltid att det är fint och jag tror henne varje gång. Jag vet inte varför, men det är någonting med hennes ögon.
Sen sa hon att de hade fått fondmedel och att jag får gå hos henne för tvåhundra kronor nu. Jag började grina. Jag har aldrig gråtit hos henne tidigare. Men nu grät jag. Det var en sån oerhörd lättnad. Nu har jag någon att gå till varje vecka som jag faktiskt tycker om.
Hurra.
Och efter det sa jag att allt kändes meningslöst. Att jag är likgiltig till hela mitt Stockholmsliv. Att ingenting känns roligt längre, att min lägenhet ser ut som ett soprum och jag vet inte alls vad jag ska göra. Dessutom är jag så vansinnigt rädd hela tiden.
Hon sa: Tänker du på självmord någonting?
Och jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan igenom åren. Jag hatar den frågan. Den frågan skämmer livet ut mig. Den frågan får mig att hoppa till i stolen och slå armarna om mig själv. Jag vill inte veta att det finns en annan väg ut. Jag vågar inte ens tänka tanken. Jag menar jag skulle aldrig. Aldrig! Jag vågar inte ens ta det ordet i min mun. Jag skakar på huvudet. Jag vill prata om någonting annat nu. Jag vill att det där ordet ska lämna rummet genast. Jag vill låtsas som om det där ordet aldrig blev sagt.
Jag tänker bara på att fly, säger jag. Jag tänker bara på att resa mycket långt bort. Jag tänker bara på att börja om på nytt igen och igen och igen. Jag tänker bara på hur jag inte vill stanna kvar här. Jag vill inte stanna kvar här. Jag vill inte stanna kvar här. Det är allt.
Det är allt.
Jag vill inte stanna här, okej?
5 kommentarer:
Nu känner inte jag dig (även om det känns så lite ibland) men jag tror dig ändå när du säger att du absolut inte skulle ta ditt liv. Tänkte säga att du är för stark för det, men starka människor tar också sitt liv. Det är något annat som gör att jag litar på dig. Men jag undrar varför du är så rädd för att tala om det. Och det är ju där, i det där rummet med din psykolog, hon som du känner dig trygg med, det är ju där du ska prata om det. Prata bort dina rädslor. Jag tror man kan det.
Sen undrar jag hur gammal du är Ariel. Men om du inte vill säga så behöver du ju såklart inte det. Det har ju egentligen ingen betydelse men jag har ändå funderat på det så mycket. Du känns så mycket yngre än mig, nästan som en lillasyster, men ändå så mycket äldre. Om du förstår. Jag är 28.
En sista grej, imorse såg jag dokumentären "Gammal kärlek rostar aldrig" som finns på SVT play. Och den var så fin. Sorglig med hoppfull. Bara ett tips.
Fast det jag egentligen skulle säga var ju att jag tycker rubriken till ditt inlägg är så vacker. :) Men jag hoppas att man inte kan lära sig att styra sitt hjärta. Hur ska man då någonsin kunna lita på sina känslor. Fast någon gång ibland hade det ju i och för sig varit väldans skönt!
Hej Mari. Jag vill alltid lägga till ett e på slutet, det följer liksom med på automatik varje gång. Men jag tycker om att sudda ut det sen.
Jag låg på sängen alldeles nyss, tänkte väl att jag skulle sova eller nåt sånt. Men det gick inte. Sen tänkte jag på din kommentar. Jag har tänkt på din kommentar flera gånger under dagen faktiskt.
Varför är jag så rädd för att tala om det? Varför är jag det? Jag måste tala om det. Du har rätt förstås. Men varför är det så svårt? Jag antar att det handlar om tillit. Min gamla psykolog säger att allt fortfarande handlar om tillit. Det är svårt med tilliten Mari.
Jag är tjugofem förresten. Du är tre år äldre än mig. Vad betyder det?
Jag ska se den där dokumentären som du tipsade om. Jag älskar dokumentärer.
Jag skulle kunna skriva till dig hela natten nu, haha, jag vet inte varför. Men jag gillar dig.
Hoppas du mår bra. Jag vill fråga hur du mår. Men det känns inte som om jag har någon rätt till det. Jag är som en öppen bok i den här bloggen, men det betyder ju inte att du behöver vara det.
Ja! Det är svårt med tilliten. Det svåraste. Ibland tror jag att jag inte kommer kunna känna tillit till en annan människa igen. Den är liksom för alltid förlorad. Den stannade hos honom. Och jag hatar det.
Men jag börjar sakta men säkert inse att jag faktiskt är bra. Och att det var han som inte var det. Jag träffar killar igen. Vackra, roliga, snälla killar som faktiskt vill ha mig. Mig?! Det känns konstigt att vara eftertraktad igen. Av andra och inte av honom. Men så fort någon kommer nära, för nära, så blir jag rädd. Ingen får komma för nära. För då kan dom se hur jag egentligen mår. Eller så kan dom svika mig. Åh vad jag inte vill bli sviken igen. Hur ska jag våga. Våga låta någon komma sådär nära igen. Det går inte. Ingen kommer någonsin få komma så nära som jag tillät han komma. För han svek mig. Oj vad han svek mig och min tro på oss. Men jag tvivlar inte längre på att jag kommer kunna känna igen. Att bli förälskad och leva med någon och vara lycklig. Men sådär nära som han kom. Dit släpper jag inte in någon. Inte igen.
Så det är lite hur jag mår. Ständigt denna kamp. Men det blir lättare trots att jag fortfarande saknar honom. Tänker på förra sommaren. Den sista med honom. Får ont i hjärtat när jag ser spårvagnen som tar mig till hans hem. När jag ser vår favoritplats i parken eller uteserveringen där vi tillbringade timmar i sommarnatten med att prata. Men det blir bättre. Och det kommer bli bra.
Jag tror inte vår ålder har betydelse. Jag var bara nyfiken. Jag har ju liksom skapat en bild av dig. Så som jag tror du är och ser ut. Konstigt.
Jag ska faktiskt på dejt nu. Och ändå sitter jag här. Han vill äta middag. Jag vill bli full. Ska man äta middag måste man prata. Om sin senaste relation. Och jag vill inte. Jag vill bara bli full, dansa hela natten och sen somna i hans armar. Så det är vad jag ska göra nu. Och det känns som det kommer bli en fin kväll. Hoppas du har samma känsla i din stad.
Mari. Ibland är jag fortfarande så romantiskt fantastiskt naiv. Ibland kan jag tänka att jag inte vill släppa in någon annan igen om jag inte får släppa in honom sådär nära nära som jag vill att kärleken ska få komma. Jag kan inte tillåta att Kille har tagit den platsen till sin. Jag kan inte tillåta att Kille för all tid har förstört den platsen. Förstår du? Det är klart att du gör.
Det glädjer mig att du ska gå på date. Man behöver inte prata om sin senaste relation. Jag gör aldrig det. Det är konstigt det där. När Lova går på date kommer relationer alltid på tal. När jag går på date gör dom aldrig det. Jag tror att man kan styrka det där mycket själv, tror du inte?
Hoppas att du somnade i hans armar och att det gjorde gott. Hoppas att du läkte lite till.
Skicka en kommentar