Tillbaka hos min gamla psykolog som är alldeles för dyr, men helt ljuvlig.
- Va fin du e, säger hon och sätter sig mitt emot mig. Hur ere med dig? Lägger huvudet på sne. Och jag har saknat henne. Hon tänker i bilder precis som jag. Säger att hon hela tiden ser Frankrike framför sig när hon pratar med mig.
- Varför det?
- Du pratade ju alltid om Frankrike förut. Och jag ser hur du sitter där och skriver på ett café med en rykande kopp kaffe bredvid dig. Jag ler. Nickar. Minns ju. Paris, Barcelona, Milano, Bombay. Bort, bort, bort. Hon säger att jag har kommit långt. Jag rycker på axlarna. Säger att jag är trött. Att jag drömmer mardrömmar. Att jag är orolig. Men att jag också känner att jag har kommit långt.
Hon frågar hur mina relationer ser ut nu. Sist vi sågs hade Kille precis lämnat mig. Jag kommer ihåg att hon frågade mig den där gången om jag trodde att han skulle ångra sig. Och hur jag sa bestämt nej, att han aldrig skulle göra något sådant emot mig. Utsätta mig för en sån smärta och sen ångra sig. Never! Minns att jag var absolut övertygad. Och så ångrade han sig i alla fall.
Hon säger inte: Vad var det jag sa.
Jag säger: Jag hatar att kärleken tar slut. Jag kan inte förstå det. Jag kan inte greppa det någonstans.
Hon säger: Det kanske inte var så att kärleken tog slut? Det kanske var så att kärleken blev för svår? Han kunde inte hantera det. Jag menar om det nu är så att han vill försöka igen när han återvänder till Stockholm. Han klarade helt enkelt inte av saknaden och smärtan av att inte ha dig nära. Skulle det kunna vara så?
Det skulle kunna vara så.
Ja, precis så kanske det var.
Kärleken tog inte slut, den blev bara för svår.
3 kommentarer:
Jag tycker också att du har kommit långt. Beundrar dig och din styrka genom allt det här. Jag vet mer än jag vill veta om hur det känns att bli lämnad. Att få hjärtat krossat och löften svikna. Men du ser, det blir bättre med tiden. Jag är långt ifrån där än, men jag känner mig så mycket starkare idag än för några månader sen.Hoppas du gör det med. Stor kram till dig.
<3
tror också att kärleken kan bli för svår. jag är rädd att kommer bli så för mig med.
men du är stark. kram.
Anonym - Tack. Så fint att höra. Att inte vara ensam. Någonsin i någonting. Jag lär mig det via den här bloggen. Det är skönt. Jag tycker inte om det här med att så många hjärtan blir krossade hela tiden. Hoppas att ditt blir helt snart.
anydaynow - Jag har läst. Jag hoppas inte att det blir så. Jag hoppas att världen är god, att den vill väl, att allting löser sig som i sagorna du vet när de lever lyckliga i alla sina dagar. Jag hoppas det. Och jag vet att du också är stark.
Skicka en kommentar