Adrian är snäll. Han har ögon som bryr sig om mig. Och det ska alltså räcka? Hans händer är sköna när de tar på mig. Hans mun är mjuk och stor på min hals, runt mina bröst och på mina egna läppar.
- Men han är inte rolig, suckar jag.
Och Greta säger att han kanske inte behöver vara det och jag skruvar på mig och nästan skriker: Men Kille var ALLTID rolig. Och hon tittar på mig som om hon vill smeka min kind och bädda ner mig. Och så säger hon: Du kan inte jämför alla med Kille, då kommer du aldrig att hitta någon vet du.
- Men Kille var så rolig, SÅ himla kul, fortsätter jag att tjata. ALLA älskade honom! Och Adrian kommer aldrig få mina bästisar att skratta eller känna sig speciella på det där sättet som han kunde göra. Greta tystnar. Kliar sig i håret. Tänker.
- Men kan han få dig att känna sig speciell då? Säger hon sen. Och jag drar efter andan. Redo att protestera, men det kan jag inte. Han får mig att känna mig speciell. När vi är ensamma. När det bara är han och jag, då.
- Mm, han kan det, surar jag.
- Då så, säger hon. Ge det lite tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar