THE WILD HEART WHAT WANTS TO BE FREE, AND THE TAME HEART THAT WANTS TO COME HOME. I WANT TO BE HELD.

Det ser ut som om det bor en sjuk människa i min lägenhet. En människa som inte orkar ta hand om sig själv. Jag skäms. Kassar ifrån ÖB står precis innanför dörren. De har stått där sen i fredags då jag kom hem och ställde ner dem där. Jag kan inte förmå mig själv att packa upp dom. I handfatet ligger tre förpackningar blekmedel. På golvet rester ifrån hämtmat sen veckor tillbaka i flottiga kartonger. Högar med kläder. Kaffekoppar, snusburkar och dagstidningar.

Mamma ringer: Får jag komma och hjälpa dig?

Nej.

Lova ringer: Du mår ju så dåligt över det där. Jag kommer nu.

Nej!

Jag måste klara det här själv.

Jag måste klara allting själv.

Men jag är så trött. Jag är så jävla trött hela dagarna. Och jag förstår inte varför. Jag vill bara ligga stilla. Jag vill bara vara ett mycket litet barn. Ta hand om mig, vill jag ha rätt att begära. Men det har jag ju inte längre. Jag är en vuxen kvinna nu. Jag kramar en kudde om nätterna. Jag skriver långa rader i en lila bok. Och det hjälper lite grann ... ibland.

I JUST WISH THE STORY DIDN'T END THIS WAY, 'CAUSE I'M STILL IN LOVE WITH THE PERSON WHO HELPED ME WRITE IT.

Jag kan inte sova.

Han har en ny profilbild på facebook.

Av en händelse får jag syn på den. I en liten liten ruta inne hos en gemensam vän. En liten liten ruta som jag inte vågar klicka på.

Jag stirrar på den.

Har han klippt sig? Han har den där tröjan som jag tycker så mycket om. Han är lite skäggig.

Och jag vill smeka hans kind. Jag vill ligga med huvudet i hans knä. Jag vill bjuda honom på kaffe.

OCH JAG VILL GÅ VIDARE MED MITT LIV

Men det gör ont i magen och jag vill kräkas.

OCH JAG ÄLSKAR HONOM INTENSIVT

och jag vågar inte röra mig
jag vågar inte göra någonting alls

DU FÅR ALDRIG KONTAKTA MIG NÅGONSIN IGEN
JAG VILL INTE SE DIG JAG VILL INTE VETA AV DIG
FATTAR DU DET?

gör du det?

GÖR DU DET?

för jag fattar ingenting

OCH JAG STÅR INTE UT MED TANKEN PÅ ATT DU LEVER ETT HELT LIV UTAN MIG

ETT HELT LIV UTAN MIG

ETT.HELT.LIV.UTAN.MIG

(va fan ere för fel på dig?!?)

jag går sönder
jag går i tusen bitar

JAG HAR ÄLSKAT DIG

och ingenting i ditt liv får vidröra vid mitt någonsin igen.

INGENTING, OKEJ?

I JUST LOVE YOU. I DON'T KNOW WHY; I JUST DO.

Mål?

Vad är det?

Jag tror inte att jag har några.

Är det allvarligt?

Ibland vill jag flytta långt långt bort. Långt bort ifrån allt det här och bli någon annan.

Är det ett mål? Eller är det en flykt? Och spelar det någon roll egentligen?

IT'S ONLY MORNING, AND YOU ALREADY LOOK LIKE A GHOST.

Saker jag inte orkar göra:

- duscha
- städa, tvätta, diska
- laga mat
- plocka upp posten
- ta tag i mitt förbannade liv igen.

I NEVER THOUGH TOMORROW WOULD BRING ANYTHING NEW.

Det är söndag och hela dagen regnar bort utanför mitt fönster på nionde våningen. Men det gör ingenting. Jag saknar honom inte alls. Inte idag.

Fast ... åh, det tar emot. De där orden, de tar emot. Jag måste trycka ner tangenterna hårt och envisas med varje bokstav. För hur kan jag inte sakna honom? HUR KAN JAG INTE SAKNA HONOM?

Jag menar om jag blundar, om jag blundar då vet jag ju precis hur idag skulle ha sett ut om han hade varit här. Han hade sovit länge, alldeles för länge. Jag hade ryckt i honom och han hade bara mumlat något till svars och sovit vidare. Jag hade gått en promenad och försökt skaka av mig att han inte alls är som jag. Jag hade kommit hem och han hade legat kvar i vår säng än. Jag hade klätt av mig naken och vi hade knullat med hans morgonstånd. Sen hade han klivit upp med en gång. Duschat. Bakisbajsat. Gått ut i köket för att slänga ihop sig några mackor och kastat sig framför tvn. Samtidigt som jag hade suttit ensam kvar i vår säng och tänkt: Snälla, se mig. Snälla kom tillbaka till mig och sitt med mig en stund och prata med mig. Jag finns här och jag älskar ju dig.

Hela dagen skulle han ligga raklång framför den där tvn och kanske hade jag krupit upp i sked bredvid honom bara för att få känna hans närhet. Och sen när han äntligen hade vänt sig om och tittat på mig och mitt hjärta hade jublat och tänkt: Nu! Åh, nu vill han göra någonting tillsammans med mig. Ja, då hade han bara frågat: Är det okej om jag spelar lite tvspel? Jag kan ha hörlurarna på mig. Och jag hade suckat och gått ännu en promenad bara för att komma hem och se hur han fortfarande sitter där!

I CAN AND I WILL, WATCH ME.

Det är fredag och det är fortfarande solvamt ute. Vi går ifrån park till park. Dricker vin. Alldeles för mycket. Skrattar. Men ibland rinner de där tårarna nerför Lovas kinder ändå. Jag finns här, jag finns här, jag - finns - här, viskar jag i hennes öra.
- Livet, säger hon. Aldrig känner jag av det så tydligt som när jag är tillsammans med dig Ariel. Jag kramar hennes hand. Smeker hennes kind. Och när det börjar mörkna går vi armkrok in på klubben tillsammans som ligger precis vid vattnet. Jag svajar fram och tillbaka. Jag vet inte varför jag blir så full nu för tiden. Jag småsnackar lite med alla. Dansar med händerna i luften. Dansar rätt in i min Don Juan för kvällen.
- Jag såg dig, säger han. Jag såg dig med en gång. Någonting i dina ögon. Jag ler, nickar ivrigt, mer mer mer. Han heter Carlos och har ett band med nittionio träpärlor runt halsen som han fingrar på. Han trär det över mitt huvud, säger att jag måste hitta en betydelse för varje liten pärla. Såhär: Ariel - en pärla - snygg - två pärlor - charmant - tre - rolig - fyra. Och så fortsätter han att smickra mig. Han säger att jag är en sån där tjej som man ser på tunnelbanan som sitter och biter på sina naglar, eller hur? Visst gör du det? Jag säger ja för att inte göra honom besviken. Han säger att han gör det med.

Han säger att han har varit bortrest, att han bara har varit i Sverige i en vecka och att han tar ett plan till Brasilien om bara några timmar. Han säger att han skulle kunna missa det där flyget bara för min skull. Och jag skrattar. Men du är en sån där som man kan vakna upp med, säger han.

Vi kysser varandra. Och med knagglig svenska säger han att jag kysser så mjukt och försiktigt. Han säger att han föreställer sig hur det skulle vara att älska med mig. Vi skulle inte behöva göra det i hundra olika ställningar. Vi skulle göra det långsamt. Jag ler. Någonting vaknar till liv i mig. Någonting kittlas inuti. Han pratar hela tiden precis vid gränsen för vad man får säga. Och jag tycker om det.

Det är tidig morgon när vi säger hejdå. Han säger att han vill lägga händerna på min rumpa, men att han inte vill vara en sån där kille. Men sen gör han det iallafall. Säger att den är fin. Säger att vi nog kommer att ses igen, men att han kommer vara borta länge nu. Han berättar om hur det kommer att vara när vi ses. Han säger att vi kramar om varandra, han visar hur. Han säger att vi kanske går och tar en öl. Att han inte kommer kunna låta bli att kyssa mig, men att han sen kan vänta hur länge som helst på att få mig i säng.

Jag skrattar. Jag vet inte vad jag ska göra annars. Han är så konstig.
- Kan du inte titta på mig? Kan du inte titta på mig när vi kysser varandra en gång? Säger han. Jag säger nej. Han säger snälla, en gång! Jag säger nej. Han säger att jag är så bestämd. Så avstängd.

Sen går jag.

Han smsar precis innan jag somnar:

"Jag vill kyssa änou mer. Vi ses."

SAD THING IS, YOU CAN STILL LOVE SOMEONE AND BE WRONG FOR THEM.

Det är onsdag och jag hade fel. Det blir inte Lova och Dansgolvskillen för all framtid. Lova hade också fel och det är i henne det gör mest ont förstås. Hon kommer med ett krossat bröst där jag står och tar emot henne med en öppen famn.
- Bara så ru så kan jag börja böla när som helst, säger hon och jag nickar. Det är okej. Vi promenerar bredvid varandra. Det är varmt och solen skiner. Och det passar sig inte riktigt idag, men vi sätter oss på en uteservering.
- Vad är det för fel på mig? Frågar hon, men avbryter sig själv. Eller jag vet ju att det är någonting fel på mig. Men liksom ... ibland börjar man ju undra ändå?

Och jag vet, jag vet, jag vet precis.

Nu gråter hon sådär rakt upp och ner som jag själv aldrig skulle våga göra.

Det river i mig. Jag kommer ihåg. Alla frågor. Frågor som onda svarta kalla studsbollar inuti som fortfarande hoppas på en lösning. VART--GICK-DET-FEL? Jag vill veta precis när det hände. Precis när det vände. I vilket ögonblick. Ja, som om det fanns ett ögonblick som avgjorde allt.

den där sista kvällen i studentstaden när jag sticker ner min hand innanför hans jeans och den är slak, jag kommer aldrig att glömma det.

Jag fångar en tår som rinner nerför Lovas kind. Hon är osminkad och kan gnugga sig i ögonen utan att det gör någonting.

Lova är det snyggaste jag vet. Lova är en sån där som man gifter sig med. Pålitlig, lojal, orädd och initiativrik. Hon kommer få allt det där som hon vill ha en dag. Precis allting. Det vet jag helt säkert. Och jag tror att hon vet det med. Men ändå. Hon har fått nobben fyra gånger bara i år och mitt hjärta brister för hennes skull.

- Jag skulle aldrig orka, säger jag. Aldrig.
Lova blir stött, arg som om det är hennes eget fel, hon brusar upp: Men vadå? Vad ska jag göra? Ta livet av mig eller?

Lova satsar allt varje gång. Hänger sig helt och fullt. Går in med hela hjärtat jämt och hoppas bara på det bästa.

Lova är så oerhört skör ikväll. Hon dricker en ramlösa samtidigt som jag sippar på ett glas rosé för att slippa vara det.

MEN SNÄLLA JAG KLARAR MIG INTE SJÄLV!!!1 (kom tillbaka)

THE HEART DIES A SLOW DEATH; SHEDDING EACH HOPE LIKE LEAVES.

Jag är orolig och nervös. Orkar inte riktigt det här. Trött hela dagarna och Adrian håller på att dra sig ur. Eller jag vet inte. Men han hör inte av sig lika ofta och han säger att han måste jobba hela den här veckan. Och jag vet att vi inte har någonting gemensamt. Jag vet att han inte väcker någonting alls i mig. Men ändå. Jag behöver de där sena nätterna då han ligger i min säng och tar på min hud.

WHAT'S THE USE OF LOVING, IF YOU CAN'T LOVE ALL THE TIME?

Men jag vill inte skriva om honom längre. Jag vill vara fri. Jag vill snurra flera varv på nyklippt gräs och vara lycklig ändå. Men det är svårt. Jag vill känna. Jag vill vara kär och älskad, och jag förstod inte hur omöjligt det skulle bli. Hur många män som skulle rusa in i mitt liv som inte skulle betyda någonting alls, som bara skulle väcka ett gammalt förakt inför mig själv som han hade fått mig att glömma. Eller hur var det nu? Fick han mig inte att glömma? Jag kommer inte ihåg. Jag tror att jag skriver om historien såhär i efterhand. Men det spelar ingen roll, han hade fortfarande de där ögonen som jag älskade till döds.

Och varför kunde jag inte vänta? Varför hade jag så bråttom? Varför var jag tvungen att sätta ner foten och säga att det fick räcka nu? Jag förstår inte. Jag har glömt allting.

KAN INTE SOVA, KAN INTE SKRIVA

ruta ett igen:

skitälskar Kille och saknar honom som in i helvete.

YOU SAID YOU WOULD NEVER LEAVE.

Adrian är snäll. Han har ögon som bryr sig om mig. Och det ska alltså räcka? Hans händer är sköna när de tar på mig. Hans mun är mjuk och stor på min hals, runt mina bröst och på mina egna läppar.

- Men han är inte rolig, suckar jag.
Och Greta säger att han kanske inte behöver vara det och jag skruvar på mig och nästan skriker: Men Kille var ALLTID rolig. Och hon tittar på mig som om hon vill smeka min kind och bädda ner mig. Och så säger hon: Du kan inte jämför alla med Kille, då kommer du aldrig att hitta någon vet du.
- Men Kille var så rolig, SÅ himla kul, fortsätter jag att tjata. ALLA älskade honom! Och Adrian kommer aldrig få mina bästisar att skratta eller känna sig speciella på det där sättet som han kunde göra. Greta tystnar. Kliar sig i håret. Tänker.
- Men kan han få dig att känna sig speciell då? Säger hon sen. Och jag drar efter andan. Redo att protestera, men det kan jag inte. Han får mig att känna mig speciell. När vi är ensamma. När det bara är han och jag, då.
- Mm, han kan det, surar jag.
- Då så, säger hon. Ge det lite tid.

CLOSURE, FINALLY.

Tillbaka hos min gamla psykolog som är alldeles för dyr, men helt ljuvlig.
- Va fin du e, säger hon och sätter sig mitt emot mig. Hur ere med dig? Lägger huvudet på sne. Och jag har saknat henne. Hon tänker i bilder precis som jag. Säger att hon hela tiden ser Frankrike framför sig när hon pratar med mig.
- Varför det?
- Du pratade ju alltid om Frankrike förut. Och jag ser hur du sitter där och skriver på ett café med en rykande kopp kaffe bredvid dig. Jag ler. Nickar. Minns ju. Paris, Barcelona, Milano, Bombay. Bort, bort, bort. Hon säger att jag har kommit långt. Jag rycker på axlarna. Säger att jag är trött. Att jag drömmer mardrömmar. Att jag är orolig. Men att jag också känner att jag har kommit långt.

Hon frågar hur mina relationer ser ut nu. Sist vi sågs hade Kille precis lämnat mig. Jag kommer ihåg att hon frågade mig den där gången om jag trodde att han skulle ångra sig. Och hur jag sa bestämt nej, att han aldrig skulle göra något sådant emot mig. Utsätta mig för en sån smärta och sen ångra sig. Never! Minns att jag var absolut övertygad. Och så ångrade han sig i alla fall.
Hon säger inte: Vad var det jag sa.
Jag säger: Jag hatar att kärleken tar slut. Jag kan inte förstå det. Jag kan inte greppa det någonstans.
Hon säger: Det kanske inte var så att kärleken tog slut? Det kanske var så att kärleken blev för svår? Han kunde inte hantera det. Jag menar om det nu är så att han vill försöka igen när han återvänder till Stockholm. Han klarade helt enkelt inte av saknaden och smärtan av att inte ha dig nära. Skulle det kunna vara så?

Det skulle kunna vara så.

Ja, precis så kanske det var.

Kärleken tog inte slut, den blev bara för svår.

I'M SO TIRED OF TRYING TO FIGHT THIS.

Jag drömmer mardrömmar om nätterna. Jag vaknar upp kallsvettig. Flyger upp ur sängen och försäkrar mig själv om att dörren är låst. Och det är den ju. Jag kollade ju fyra gånger innan jag gick och la mig. Försöker somna om. Är så trött om dagarna numera. Gäspar i handen och bälgar i mig kaffe, men det hjälper inte. Går en promenad med Adrian. Tänker att Kille inte gick en enda promenad med mig som inte hade ett mål. Tänker att alla killar som jag har träffat efter honom har varit så mycket bättre. På alla sätt. Men att det inte heller hjälper. Jag saknar honom ändå. Plötsligt är han tillbaka i mitt liv om morgnarna när jag vaknar. Det här svarta hålet i mig som bara han kan fylla. Det här svarta hålet i mig som letar efter honom och undrar vart han har tagit vägen. Det här svarta hålet i mig som hatar honom för att han gjorde såhär emot oss. Det här svarta hålet i mig som samtidigt är livrädd för att träffa honom igen. Som inte ens vågar besöka hans facebooksida. Som inte alls vill att han ska flytta till Stockholm. Som vill att han ska stanna i Studentstaden för alltid.

Jag ligger på Adrians axel och sover på ett café mitt i stan. En dag måste allt bli bra.

IT'S NOT THE GOODBYE THAT HURTS, BUT THE FLASHBACKS THAT FOLLOW.

För mycket vin den här helgen med. På bussen intill stan skriver om jag Kille. En plötslig saknad. Det hugger till i bröstet. Jag går av bussen kutryggig av sorg och kramar om Lova. Hon förstår. Smeker mitt hår. Står med armarna om mig länge. Säger att det går i perioder. Att hon vet. Det är skitjobbigt. Och jag nickar och säger: Men skit i det nu. Och krånglar mig ur hennes famn och kramar om hennes man ifrån dansgolvet som står bakom henne med lysande ögon. Det har hängt varannan dag sedan den där dagen då det slog gnistor. De blir de två nu precis som jag trodde. Han är ett kap och jag är lite avundsjuk. Nu får Lova vara sådär kär på riktigt en gång till. Hon är värd det, jag vet ju det. Hon bubblar och slänger med håret och har så mycket energi att ingen märker att jag inte har någon överhuvudtaget. Jag köper en flaska vin för tvåhundrasextio spänn och tittar på alla män som jag inte har någon chans på och suckar.

Jag hittar lappen som jag skrev på i min jackaficka nästa dag. Jag vågar nästan inte läsa igenom den. Men gör det iallafall med ögon som kisar och ett bröst som gör våld på sig själv:

Jag saknar Kille! Jag saknar hans skratt. Guu, jag vet inte vad jag skulle göra för att få höra det där skrattet nu. Så läskande är det för mitt bröst. Jag älskar det där skrattet. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma det. Jag tror inte att något skratt kommer att ha den effekten på mig någonsin igen.

Jag saknar att se honom på håll. En flock fjärilar slog ut i mitt bröst varje gång och jag menar verkligen det. VARENDA.JÄVLA.GÅNG jag såg honom. Och jag saknar den känslan.
- MIN! Den känslan.

Jag är ledsen. Vemodig av saknad nu. Om jag bara fick ta på honom. Se honom en sista gång. Då ... nej, jag vet inte vad!

Ett ansikte. Inget ansikte kommer jag att älska som jag älskade det där ansiktet. Jag älskar det där ansiktet. Och när jag blundar ser jag det så tydligt framför mig. Han stubbiga skägg. Hans milda ögon. Hans läppar. Håret som han var så rastlös med. Om jag bara fick möta hans ögon. Om jag bara fick kyssa hans läppar. Då skulle jag inte begära någonting mer utav livet efter det. Jag lovar. Ingenting mer!

Jag tror bara att man blir sådär pangkär en gång och sen aldrig mer igen. Och jag hatar det. Fyfan va jag hatar det. Livet är inte rättvist någonstans. Jag kan skriva om honom hela natten nu men det är glimten i hans ögon som jag saknar allra mest. Den där glimten som går rätt in i hjärtat. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på att jag har förlorat den nu och att den aldrig mer kommer tillbaka ...

Och sen går jag av bussen och blir ännu fullare.

REMEMBER WHEN YOU HELD MY HAND LIKE YOU'D NEVER LET IT GO?

Adrian vill titta på mig hela tiden. Jag håller för hans ögon. När han är i mig blundar jag och när jag dåsigt öppnar mina kåtdruckna ögon igen stirrar han på mig med ihåliga pupiller och halvöppen mun. Jag tycker inte om det. Men han säger att han inte kommer att sluta och någonstans djupt inuti i mig på en liten oförstörd plats så smickrar det mig. Men jag sluter mina ögon fort som om jag har bränt mig i hans ändå. Jag blundar och försvinner ner i det svarta. Jag guppar i det varma som omfamnar. Hans pussar och hans händer överallt.

- Du är så mån om mig ... Säger jag efteråt och tittar upp i det vita taket.
- Vad menar du? Han rullar över mig på sidan och kupar händerna över mina bröst.
- Ahmen du vet! Du är såhär snäll emot mig. Jag är helt nöjd.
Han smeker mina ben. Följer min käklinje. Säger: Du ska aldrig nöja dig med någonting mindre Ariel, okej?

I CAN'T FEEL VERY MUCH ANYMORE.

Jag är trött. Fortfarande så hejdlöst trött när Adrian kommer över. Han har varit i Göteborg över dagen och luktar svagt av svett. Jag ligger på mage i sängen och ser skräptv.
- Har du ätit?
Jag skakar på huvudet och klappar på platsen bredvid mig.
- Ska vi inte göra det då?
- Jag orkar inte. Kom.
- Men jag är hungrig ...

Åh, sluta nu. Ta på mig, bara ta på mig.

Han sträcker ut handen. Kom vi går och handlar. Du har ju ingenting i din kyl.

- Meeen.
Jag reser mig upp. Ställer mig nära nära. Försöker dra med mig honom ner igen. Det går inte. Han är bestämd. Och jag sätter motvilligt på mig skorna.

Jag köper en påse nötter. Han köper en färdigrätt ifrån Findus.

Ät nu, tänker jag. Skynda dig. Jag är så trött. Och jag känner ingenting. Ta på mig.

Men Adrian har ingen brådska. Han berättar om sin dag. Han vill höra om min. Och vad ska du göra i helgen? Och vill du ses någonting då?

Han har handen på min rumpa iallafall.

Jag suckar. Börjar bli rastlös. Säger det och ställer mig upp och hoppar i sängen. Då gör han också det. Jag skrattar för jag blir så snopen. Nu hoppar vi båda två. Sen lyfter han upp mig. Trycker upp mig emot väggen. Drar upp min tröja och kysser mina bröst. Jag skriker till och tänker att han kommer att tappa mig närsomhelst. Men det gör han inte.

GOTTA LEAVE IT, GOTTA LEAVE IT ALL BEHIND.

Greta kommer över med en påse thaikäk och säger att min lägenhet ser ut som en second hand affär. Hon dukar upp och frågar när jag hörde ifrån Kille senast. Och jag säger att jag inte har hört ett knyst ifrån honom på över sex veckor nu. Jag säger att jag inte har något behov av att höra av mig till honom heller.
- Du kanske har kommit över honom?
Jag vet inte. Jag rycker på axlarna.
- Du kanske har gått vidare nu? Du har ju skapat ett helt nytt liv sedan dess.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga.
- Vill du ha kaffe?
Jag försvinner ut i köket.

Greta berättar att hon har inlett en relation med en man som är femton år äldre än henne själv med två barn. Jag sätter nästan i halsen.
- Du har såna daddy issues! Skrattar jag sen.
- Jag veeet. Det är helt stört, suckar hon. Och vet du vad det värsta är? Jag gillar honom som allra mest när han är sådär pappig. Du vet när han leker med barnen, lagar mat och skjutsar småkillarna till fotbollsträningen.
- Hahah, livet alltså! Säger jag och slår ut med armarna. Vilken grej!
- Mm ... det här är vad som blev av oss liksom, skrattar hon och kastar en kudde på mina ögon som fortfarande stirrar på henne som om hon vore galen.

WE'LL NEVER MAKE ANOTHER MEMORY WE'LL NEVER MAKE NOTHER MEMORY.

- snusa
- data
- onanera

Det enda jag kan förmå mig själv att göra när jag är ensam hemma.

Fortfarande.

I den ordningen.

Det har snart gått sju månader.

I'M BETTER NOW DESPITE YOU, BABY I'M STRONGER THESE DAYS.

Jag är för ivrig. Har för bråttom. Vill för mycket. Glömmer fort.

Ny dag.

Adrian står utanför dörren. Shit va snygg han är. Jag får ställa mig på tå för att nå upp till hans läppar. Det är varmt ute, säger han. Kom. Tar mig i handen. Vi promenerar bredvid varandra. Jag tar av mig jackan. Han har rätt, det är verkligen varmt ute. Vi talar om en cykelsommar med ostbrickor och vin i plastglas. Festivaler och uteserveringar. Om att hoppa ifrån broar rätt ner i havet. Jag är glad. Adrian är trygg. Plötsligt hittar jag ett hem i honom. Jag är inte rastlös längre och låter honom vara som han är. Kräver ingenting annat. Han behöver inte tysta min själ. Jag klarar mig själv idag och då blir jag en annan. Och han med.

Vi går hem till mig sen. Ligger nakna i svala lakan i flera timmar.

I JUST FOLLOW MY HEART. SOMETIMES, MAYBE TOO OFTEN, I FOLLOW MY PAIN. I'M TRYING HARD TO STOP DOING THAT.

Jag är fortfarande full när Adrian ringer och frågar om han får sova hos mig. Hud saknar hud. Och jag sover ändå inte om nätterna längre. Och tio minuter senare står han utanför min dörr. Jag släcker lyset. Lägger mig raklång på sängen, orkar inte sitta upp. Adrian lägger sig på sidan bara några centimeter ifrån mitt ansikte. Heej. Vi småsnackar lite, men jag lyssnar knappt. Undrar om han har stånd. Vi kysser varandra. Åh, hans läppar, mm. Nu minns jag. Slukar. Vi hånglar i säkert två timmar. Det är skönt trots att hans skäggstubb skaver mig rödflammig. Jag drar av honom tröjan tillslut. Drar med fingrarna över hans hårda nyckelben. Nerför magen. Han är fin. Smal. Platt. Och så mån om mig. Frågar om jag har det bra gång på gång och det har jag. Han tar och tar och tar på mig. Klär av mig. Pussar på mig överallt. Jag myser. Och han rör sig i mig sakta. River i mig med nyklippta naglar. Klämmer hårt om min rumpa när han kommer. Åh.
- Du är så bra, säger han. På så många olika vis. Och jag skrattar. Vi sover i någon timme bara för att morgonmysa i flera. Jag ligger som en apunge på hans bröst. Somnar där. Snarkar säkert för när jag vaknar igen frågar han om jag har sovit gott. Jag kysser hans hals. Biter honom löst i öronsnibben. Jag känner mig så hemma med dig. Jag vet inte varför. Jag brukar inte göra det. Det är väl bra, säger han och stryker en hårslinga ur mina ögon.
- När ses vi igen? Frågar han sen.
- Jag vet inte ...
- Ikväll?
Åh, varför har han så bråttom. Jag orkar inte. Lämna mig ifred. Plötsligt är jag jättetrött igen.
- Inte ikväll, säger jag och vill att han ska försvinna in i mig igen så vi slipper att prata. Snälla?

YOU'RE TOO YOUNG TO BE THIS EMPTY.

Det är valborg. Jag är full. Gu'va full jag är. Hela havet stormar och jag ligger på gräsmattan och kan inte röra mig. Det snurrar. Det snurrar hela tiden. Sluta nu snälla. Lova tar mig under armen. Såja. Lotsar iväg mig till Anton som håller upp mitt hår när jag kräks. Hur blev det såhär?