Det är söndag och hela dagen regnar bort utanför mitt fönster på nionde våningen. Men det gör ingenting. Jag saknar honom inte alls. Inte idag.
Fast ... åh, det tar emot. De där orden, de tar emot. Jag måste trycka ner tangenterna hårt och envisas med varje bokstav. För hur kan jag inte sakna honom? HUR KAN JAG INTE SAKNA HONOM?
Jag menar om jag blundar, om jag blundar då vet jag ju precis hur idag skulle ha sett ut om han hade varit här. Han hade sovit länge, alldeles för länge. Jag hade ryckt i honom och han hade bara mumlat något till svars och sovit vidare. Jag hade gått en promenad och försökt skaka av mig att han inte alls är som jag. Jag hade kommit hem och han hade legat kvar i vår säng än. Jag hade klätt av mig naken och vi hade knullat med hans morgonstånd. Sen hade han klivit upp med en gång. Duschat. Bakisbajsat. Gått ut i köket för att slänga ihop sig några mackor och kastat sig framför tvn. Samtidigt som jag hade suttit ensam kvar i vår säng och tänkt: Snälla, se mig. Snälla kom tillbaka till mig och sitt med mig en stund och prata med mig. Jag finns här och jag älskar ju dig.
Hela dagen skulle han ligga raklång framför den där tvn och kanske hade jag krupit upp i sked bredvid honom bara för att få känna hans närhet. Och sen när han äntligen hade vänt sig om och tittat på mig och mitt hjärta hade jublat och tänkt: Nu! Åh, nu vill han göra någonting tillsammans med mig. Ja, då hade han bara frågat: Är det okej om jag spelar lite tvspel? Jag kan ha hörlurarna på mig. Och jag hade suckat och gått ännu en promenad bara för att komma hem och se hur han fortfarande sitter där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar