Det är fredag och det är fortfarande solvamt ute. Vi går ifrån park till park. Dricker vin. Alldeles för mycket. Skrattar. Men ibland rinner de där tårarna nerför Lovas kinder ändå. Jag finns här, jag finns här, jag - finns - här, viskar jag i hennes öra.
- Livet, säger hon. Aldrig känner jag av det så tydligt som när jag är tillsammans med dig Ariel. Jag kramar hennes hand. Smeker hennes kind. Och när det börjar mörkna går vi armkrok in på klubben tillsammans som ligger precis vid vattnet. Jag svajar fram och tillbaka. Jag vet inte varför jag blir så full nu för tiden. Jag småsnackar lite med alla. Dansar med händerna i luften. Dansar rätt in i min Don Juan för kvällen.
- Jag såg dig, säger han. Jag såg dig med en gång. Någonting i dina ögon. Jag ler, nickar ivrigt, mer mer mer. Han heter Carlos och har ett band med nittionio träpärlor runt halsen som han fingrar på. Han trär det över mitt huvud, säger att jag måste hitta en betydelse för varje liten pärla. Såhär: Ariel - en pärla - snygg - två pärlor - charmant - tre - rolig - fyra. Och så fortsätter han att smickra mig. Han säger att jag är en sån där tjej som man ser på tunnelbanan som sitter och biter på sina naglar, eller hur? Visst gör du det? Jag säger ja för att inte göra honom besviken. Han säger att han gör det med.
Han säger att han har varit bortrest, att han bara har varit i Sverige i en vecka och att han tar ett plan till Brasilien om bara några timmar. Han säger att han skulle kunna missa det där flyget bara för min skull. Och jag skrattar. Men du är en sån där som man kan vakna upp med, säger han.
Vi kysser varandra. Och med knagglig svenska säger han att jag kysser så mjukt och försiktigt. Han säger att han föreställer sig hur det skulle vara att älska med mig. Vi skulle inte behöva göra det i hundra olika ställningar. Vi skulle göra det långsamt. Jag ler. Någonting vaknar till liv i mig. Någonting kittlas inuti. Han pratar hela tiden precis vid gränsen för vad man får säga. Och jag tycker om det.
Det är tidig morgon när vi säger hejdå. Han säger att han vill lägga händerna på min rumpa, men att han inte vill vara en sån där kille. Men sen gör han det iallafall. Säger att den är fin. Säger att vi nog kommer att ses igen, men att han kommer vara borta länge nu. Han berättar om hur det kommer att vara när vi ses. Han säger att vi kramar om varandra, han visar hur. Han säger att vi kanske går och tar en öl. Att han inte kommer kunna låta bli att kyssa mig, men att han sen kan vänta hur länge som helst på att få mig i säng.
Jag skrattar. Jag vet inte vad jag ska göra annars. Han är så konstig.
- Kan du inte titta på mig? Kan du inte titta på mig när vi kysser varandra en gång? Säger han. Jag säger nej. Han säger snälla, en gång! Jag säger nej. Han säger att jag är så bestämd. Så avstängd.
Sen går jag.
Han smsar precis innan jag somnar:
"Jag vill kyssa änou mer. Vi ses."
4 kommentarer:
Jag har just upptäckt din blogg. Och läst alla inlägg, jag kan inte få nog. Jag behövde hitta dig just nu känner jag. Det tog slut med min kille i november. 16 november. Åh vad jag hatar den dagen. Första tiden gick jag som i trans, sa till alla att jag mådde bra, jag klarar mig osv. Men nu, nu när solen kommer och alla är sådär kära. Du vet våren ska visst ha den inverkan på en. Då kom smällen och jag vill bara ligga inne och gråta, gråta i en evighet. För vad annat kan jag göra tänker jag. Vad är jag utan honom. Inget. Men nu känns det som en evighet sen det var VI. Jag har inget kvar av honom, inget som bara är vårt. Jag ahr kysst andra, haft andra i mig, i min säng, vid mitt köksbord. Jag har till o med tagit med en annan till det där stället som var vårt. Inte ens det är vårt längre. Och jag ångrar mig, jag vill att han ska vara den senaste jag kysst, vill att han ska vara den senaste som satt vid mitt köksbord osv. Åh , vad jag babblar men du väcker så många känslor i mig Ariel. Och du skriver så fint. Du har liksom satt ord på det jag känner. Tack för det!
Åh Mari. Vilka ömma ord du bjuder mig på ikväll. Jag blir lugn, jag vet inte varför. Känner mig normal. Det bränner mig lite i mig dock, dina tankar. Försöker glömma att jag tänker precis så. Jag ångrar mig också, men vad ska man göra? Det finns ingen väg tillbaka längre. Och även om den fanns där, alla kliv som man har tagit för att komma därifrån, det är kliv som ... åh, jag vet inte. Kliv som man kommer att hata honom för av en anledning som man aldrig kommer att kunna förstå. ALLT ÄR HANS FEL, vill jag skrika ibland som om jag vore två år. Gråta och skrika, slita mitt hår.
MEN DET KOMMER ATT BLI BRA
DET KOMMER ATT BLI BRA
DET MÅSTE BLI BRA MARI.
Ja, det kommer bli bra. Det vet vi ju egentligen. Om vi riktigt tänker efter så förstår vi ju att en dag kommer det bli lättare att andas, solen kommer skina starkare och nätterna kommer inte kännas lika långa. Eller hur? Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag hade han som var bäst, han som var bäst för mig och det får jag aldrig igen. Nu kommer jag få nöja mig med någon som är nästbäst. Men det kanske inte är så illa det heller. Jag kommer fortsätta läsa dina ord Ariel.
Jag hatar den där tanken. Jag vill inte tro att det är så. Det skulle göra allting meningslöst. Jag tänker att distansen kommer att göra att man växer ur varandra, man går i ett nytt spår som inte påverkas av hans spår längre och därför kommer man att utvecklas på ett annat sätt och om man sedan möts igen om fem år så kommer man bara att köra förbi varandra.
Fast jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag vill vara glad och kär igen. Och igen. Och igen.
kraam.
Skicka en kommentar