Lova träffade en man på dansgolvet igår. De gick hem tillsammans och hon blev kvar där hela söndagen också. Det blir nog de två för en lång tid nu. En känsla bara när de satt bredvid varandra klockan fem på morgonen och delade en mugg vatten.
Adrian och jag skiljdes åt på perrongen. Han lyfte upp mig i luften och gav mig en sista kyss innan hans tåg gick. Det var fint. Lagom liksom.
Jag hann bara sova några timmar innan jag steg upp för att möta honom på nytt. Han väntar på en bänk i solen. Jag ger honom en kram och en puss som bara blir och som gör honom generad. Jag är bakis. Gu'va bakis jag är. Rödkantiga ögon. Ett huvud som snurrar runt och dunkar om vart annat. Vi promenerar längs vattnet. Jag vet inte riktigt vad vi pratar om. Vi sätter oss i gräset tillslut. Hans händer kryper in i ärmarna på min vinterjacka. Vi vågar inte kyssa varandra, fastän nog munnarna vill. Adrian fnittrar inte längre. Han röst skär sig inte heller. Det är skönt. Man måste ha tålamod med människorna, skriver jag i mitt anteckningsblock sen.
5 kommentarer:
Det här är lite spännande. Hoppas allt är bra med dig. Kram
fint
p.s kan inte du skriva en bok?
Ellen - Fast det är inte spännande tror jag. Inte egentligen, jag vill nog bara så gärna att det ska vara. För jag orkar inte med någonting annat.
Ina - Hihi, jag kan inte. Inte ... än. Du tar så fina foton, jag tänker att jag har sagt det 100 gånger men så slog det mig att jag kanske inte har sagt det en enda gång. Älskar "still thinking of you". Det ansiktsuttrycket är hela mitt liv.
tack :) kul att du gillar dom
Skicka en kommentar