onsdag 28 april 2010

PLEASE SEND ME SOMEONE TO LOVE.



Det är tisdag. Och vi dricker coca cola direkt ur flaskan på ett murrigt café. Adrian har nog feber. Han ser trött ut. Hänger med huvudet. Jag har druckit en halv flaska vin och rakat benen. Men det spelar ingen roll eftersom Adrian har bilen utanför och inte kommer våga kyssa mig ändå. Förtrollningen är redan bruten. Jag känner ingenting. Och jag hatar det för jag försöker verkligen. Jag försöker verkligen komma ihåg hur det kändes när jag såg honom första gången. Jag vill fortsätta sukta efter de där läpparna. Bli blyg inför de där ögonen. Men det går inte längre. Jag är precis lika tom som jag var förut.

Alla de här männen som har kommit och gått ur mitt liv den senaste tiden. Det är visst så det måste vara nu. Det finns ingen plats inuti mig. Jag är fortfarande så till bredden fylld med allt det som var. Ett förstoppat bröst. En känsla som säger: du kan inte rädda mig fastän jag inget hellre vill. FASTÄN JAG INGET HELLRE VILL.

helvetesjävlaskit också.

2 kommentarer:

stina sa...

dont rush little baby.. ge det tiden och njut av de små framstegen

ARIEL MED A sa...

åh jag försöker MEN DET ÄR SÅ HIMLA SVÅÅÅÅÅÅRT.