I CAN'T FEEL VERY MUCH ANYMORE.

Jag är trött. Fortfarande så hejdlöst trött när Adrian kommer över. Han har varit i Göteborg över dagen och luktar svagt av svett. Jag ligger på mage i sängen och ser skräptv.
- Har du ätit?
Jag skakar på huvudet och klappar på platsen bredvid mig.
- Ska vi inte göra det då?
- Jag orkar inte. Kom.
- Men jag är hungrig ...

Åh, sluta nu. Ta på mig, bara ta på mig.

Han sträcker ut handen. Kom vi går och handlar. Du har ju ingenting i din kyl.

- Meeen.
Jag reser mig upp. Ställer mig nära nära. Försöker dra med mig honom ner igen. Det går inte. Han är bestämd. Och jag sätter motvilligt på mig skorna.

Jag köper en påse nötter. Han köper en färdigrätt ifrån Findus.

Ät nu, tänker jag. Skynda dig. Jag är så trött. Och jag känner ingenting. Ta på mig.

Men Adrian har ingen brådska. Han berättar om sin dag. Han vill höra om min. Och vad ska du göra i helgen? Och vill du ses någonting då?

Han har handen på min rumpa iallafall.

Jag suckar. Börjar bli rastlös. Säger det och ställer mig upp och hoppar i sängen. Då gör han också det. Jag skrattar för jag blir så snopen. Nu hoppar vi båda två. Sen lyfter han upp mig. Trycker upp mig emot väggen. Drar upp min tröja och kysser mina bröst. Jag skriker till och tänker att han kommer att tappa mig närsomhelst. Men det gör han inte.