söndag 9 maj 2010

IT'S NOT THE GOODBYE THAT HURTS,
BUT THE FLASHBACKS THAT FOLLOW.


För mycket vin den här helgen med. På bussen intill stan skriver om jag Kille. En plötslig saknad. Det hugger till i bröstet. Jag går av bussen kutryggig av sorg och kramar om Lova. Hon förstår. Smeker mitt hår. Står med armarna om mig länge. Säger att det går i perioder. Att hon vet. Det är skitjobbigt. Och jag nickar och säger: Men skit i det nu. Och krånglar mig ur hennes famn och kramar om hennes man ifrån dansgolvet som står bakom henne med lysande ögon. Det har hängt varannan dag sedan den där dagen då det slog gnistor. De blir de två nu precis som jag trodde. Han är ett kap och jag är lite avundsjuk. Nu får Lova vara sådär kär på riktigt en gång till. Hon är värd det, jag vet ju det. Hon bubblar och slänger med håret och har så mycket energi att ingen märker att jag inte har någon överhuvudtaget. Jag köper en flaska vin för tvåhundrasextio spänn och tittar på alla män som jag inte har någon chans på och suckar.

Jag hittar lappen som jag skrev på i min jackaficka nästa dag. Jag vågar nästan inte läsa igenom den. Men gör det iallafall med ögon som kisar och ett bröst som gör våld på sig själv:

Jag saknar Kille! Jag saknar hans skratt. Guu, jag vet inte vad jag skulle göra för att få höra det där skrattet nu. Så läskande är det för mitt bröst. Jag älskar det där skrattet. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma det. Jag tror inte att något skratt kommer att ha den effekten på mig någonsin igen.

Jag saknar att se honom på håll. En flock fjärilar slog ut i mitt bröst varje gång och jag menar verkligen det. VARENDA.JÄVLA.GÅNG jag såg honom. Och jag saknar den känslan.
- MIN! Den känslan.


Jag är ledsen. Vemodig av saknad nu. Om jag bara fick ta på honom. Se honom en sista gång. Då ... nej, jag vet inte vad!

Ett ansikte. Inget ansikte kommer jag att älska som jag älskade det där ansiktet. Jag älskar det där ansiktet. Och när jag blundar ser jag det så tydligt framför mig. Han stubbiga skägg. Hans milda ögon. Hans läppar. Håret som han var så rastlös med. Om jag bara fick möta hans ögon. Om jag bara fick kyssa hans läppar. Då skulle jag inte begära någonting mer utav livet efter det. Jag lovar. Ingenting mer!


Jag tror bara att man blir sådär pangkär en gång och sen aldrig mer igen. Och jag hatar det. Fyfan va jag hatar det. Livet är inte rättvist någonstans. Jag kan skriva om honom hela natten nu men det är glimten i hans ögon som jag saknar allra mest. Den där glimten som går rätt in i hjärtat. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på att jag har förlorat den nu och att den aldrig mer kommer tillbaka ...

Och sen går jag av bussen och blir ännu fullare.


Inga kommentarer: