Max hör av sig.
- Vart tog du vägen?
Jag svarar inte. Jag tycker inte om att tänka på Max. Ändå kan jag inte låta bli. När jag tänker på Max vill jag krypa ur mitt eget skinn. När jag tänker på Max står jag knappt ut med mig själv.
Jag var så himla liten. Jag var så jävla rädd. Ja, jag var så förtvivlat rädd när jag drog in Max i mitt liv. Jag ville inte vara ensam. Allting i mig skrek: ta på mig, ta på mig, ta på mig. Och Max tog på mig. Han tog på mig med sina stora händer som fick mig att skälva. Han kom in i mig. Han kom i mig flera gånger och fick mig att glömma.
Max kunde vara precis vemsomhelst. Precis vemsomhelst med en glimt och ett hjärta som ville väl. Och jag hatar det. Och jag ångrar mig.
Jag ångrar mig!
Jag vill gå tillbaka till den tiden nu. Jag vill gå tillbaka till den tiden och jag vill skaka om mig själv och jag vill säga: Ta på dig själv! Tyck om dig själv! Men jag tog ju på mig själv och det hjälpte ju ändå inte! Det hjälpte ju inte trots att magkänslan sa fel varje gång Max visade sig i mitt liv. Och jag hatar det.
Och det är lustigt hur alla människor försöker prata med en när man är halv och trasig och inget förstår. För jag förstod verkligen ingenting! Jag hörde verkligen ingenting mer än den där desperata rösten inuti som skrek: SE MIG, HÖR MIG, TA PÅ MIG, GÖR MIG VERKLIG! Och det är först nu, det är först nu som alla kloka ord och alla fina råd når mig. Det är först nu som jag förstår och som livet suckar: Aha!
2 kommentarer:
Jag vet precis hur det känns; när magkänslan skriker NEJ NEJ NEJ, men man kan ändå inte låta bli. Man är för liten och ensam, helt enkelt.
Och du behöver inte känna ånger, egentligen. För vad som hände DÅ är utom din kontroll. Jag har lärt mig att det är mycket bättre att lägga energi på saker som man faktiskt kan påverka, saker som sker just nu. Och inte minst saker som sker inom en själv.
Ta hand om dig.
Nej, jag vet, det är onödigt. Jag slutar nu! Livet går vidare, gör om gör rätt liksom.
Du ska också ta hand om dig!
Skicka en kommentar