Jag kommer hem ifrån jobbet. Slevar i mig en spenatsoppa. Dricker en rom och cola. Sveper ett glas vin. Sticker intill stan. Adrian står redan där och väntar på mig. Han är så lång. Det är så ovant. Jag får ha mina kängor på mig som gör mig tre centimeter längre. Vi staplar fram i vår konversation. Klyscha på klyscha. Och vilket väder det är idag och så vidare. Han är så snygg, jag blir blyg inför hans skönhet. Blind. Fumlig. Shit. Han har en hårvirvel som ligger fel. Eller den ligger inte där han vill att den ska ligga. Han rättar till den gång på gång. Har försökt få den att ligga stilla med gelé, men det hjälper inte. Jag vill säga att den ligger så fint precis där i pannan, låt den vara. Men det gör jag inte.
Jag tar honom till samma ställe som jag tog Max. Till samma ställe där Amin hade sin spelning dagen innan. Jag skrattar åt det. Jag skrattat åt mitt liv de senaste månaderna. Fyfan alltså.
Vi dricker vin. Vitt vin. Adrians röst skär sig och blir sådär ljus ibland. Jag tycker inte om det. Ibland fnittrar han nervöst. Ibland dricker han sitt vin som om han vore gay. Det stör mig. Jag pratar snabbt för att få honom att sluta. Sluta!
Adrian är snäll. Han har de där snälla ögonen som jag är så svag för. De där snälla ögonen som gör allt det där andra är okej. De där snälla ögonen som kan få mig att förlåta min far för alla hans synder tillslut.
Plötsligt är klockan ett och det är bara torsdag. Vi kramas och jag är full. Det är skönt. Jag tänker på Kille. Det var faktiskt FAKTISKT! länge sen sist. Säkert en dag eller två. Men han var så himla rolig. Och det gör mig ledsen nu när ingenting är riktigt lika roligt längre.
KOM TILLBAKA!!!
(skoja ... eller ... typ i alla fall ...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar