Om kvällarna söker jag mig till våra gamla kvarter. Jag vet inte varför. Det spelar ingen roll hur mycket klockan är. Jag måste dit. Jag stryker runt vår port och tittar upp på balkongen där vi drack rosévin och firade in våren för lite mer än ett år sen. Det är så konstigt. Så overkligt att vi idag inte har någon kontakt överhuvudtaget. Vi var så lyckliga i den där lägenheten, eller var vi inte det? Han satt i sin skinnpaj den där kvällen. Orakad och berusad. Lycklig. På bilden som jag tog samma kväll ser han nästan allsmäktig ut. Ögonen glöder när han sträcker upp händerna i luften som om han försökte fånga månen. Hur mycket älskade jag honom inte då?
Klockan är fyra på morgonen och jag står alldeles ensam utanför vårt hus trehundrasextiofem dagar senare. Och jag förstår fortfarande inte. Jag förstår inte. Kanske kommer aldrig att förstå vad det var som hände egentligen. Men jag står där. Jag står där tills det inte gör ont längre och sen går jag. För att jag måste. För att livet säger: så här är det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar