Det blir aldrig som jag har tänkt mig längre. Jag skulle ta det lugnt i fredags, jag var trött, jag ville sova. Men när Amin hörde av sig som bara bor tvärsöver gatan ifrån mig så blev det fart på mig ändå. Jag svepte den där rom och colan som jag skulle låta vara. Jag duschade håret. Sminkade mig lätt och drog mössan över huvudet.
Vi gick till en sunkig kvarterskrog där de fyllde upp glasen till bredden med vin. Amin hade precis fått ett nytt jobb och vi skålade för det. Amin är rolig, han får mig att skratta, han har en fin energi. Han har en svart skäggmatta som jag älskar, knallbruna ögon och en stor näsa ifrån mellanöstern som ser bruten ut, men det gör ingenting.
- Vad tycker du om för typ av killar egentligen Ariel? Frågar han och jag skruvar oroligt på mig.
- Alltså .. jag tycker om Killar som är okonstlade. Lätta. Som känner sig själva. Jag tycker om när allting stämmer överens. Du vet när ögon, hjärta och mun talar samma språk. Det kan aldrig bli konstigt då. Aldrig fumligt, konstigt eller pinsamt. Bara rätt och det är det bästa jag vet! Men det händer så sällan. Själv då?
Jag dricker mitt vin fort och Amin påpekar det. Jag hinner beställa in ett nytt glas innan han är färdig med sitt. Jag vet inte vem jag är längre. Jag är ivrig. Ivrig i mina försök att fly den smärta som jagar mig igenom livet nu.
2 kommentarer:
jag tycker du borde satsa på max, han verkar fin :)
Haha, det tycker du. Nja, det där är över och förbi nu. Fanns ingen "spark".
Skicka en kommentar