YOU'LL NEVER KNOW THE WAY YOUR WORDS HAVE HAUNTED ME

Vi ligger med fönstret på vid gavel mitt i vintern. Alldeles varma under täcket. Blöta. Hårda. Våta. Mm. Han doftar strand. Saltvatten. Ansiktskrämen, som luktar lite som solskyddsfaktorn. Den kalla vinden i ansiktet som drar förbi likt havsbrisar.
- Vad ska jag göra med dig? Knutna nävar som jag bankar på hans bröst.
- Jag har ju sagt det. Stoppa mig i en liten låda och lås.
Och jag skrattar nervöst. Tänker att jag skulle kunna göra det. Men samtidigt. Åh. Ibland är han så vacker, sådär så att jag blir mållös och pirrig. Och andra gånger är han bara så främmande och annorlunda att jag bara vill skjuta honom ifrån mig. Och det blir inte bättre av att Kille ringer om kvällarna och nästan gråter. Uppgiven. Och ångerfull.
- Jag förstod inte att de där sommarmånaderna vi hade tillsammans var min sista chans. Jag trodde att vi tänkte lika, att när jag kommer tillbaka ifrån studentstaden igen och för gott - Då kör vi på riktigt och för en lång, lång tid framöver. Ariel, jag slutade aldrig att älska dig. Jag saknade dig bara så förtvivlat att jag inte stod ut med annat än att klippa bandet helt och hållet. Och jag suckar. Och blir arg och tycker att han är en idiot som säger det här nu när det är för sent. Nu när jag nästan gått vidare helt och hållet. Och ändå jag inte det minsta förvånad över att han gör som han gör.

Älskade du. Älskade älskade Kille som jag älskade mest av allt i världen. Varför gör du såhär?

YOUR HEART BEATS IN WAYS YOU CAN'T EXPLAIN.

Kristian. Han bara dök upp ifrån ingenstans alls. I en hel månad dricker vi vin, alldeles för mycket vin bara för att jag ska våga kyssa honom. Och sen gör jag det. Men jag frågar först som om jag är rädd för att han inte ska besvara den. Mjuka läppar. De mjukaste läpparna. Mjuka knän. Spagetti nu. Varma svettiga händer på hans rygg. Leverfläckar som smyckar hans kropp. Vi retas med varandra. Skojar. Har roligt men är försiktiga med orden.
- Jag kommer att sakna dig när du har gått, säger jag en dag och gömmer mig under hans arm. Jag tycker inte om det. Han stryker mig över håret. Hans fingrar som hela tiden är så måna om mig.
- Men det är väl fint att sakna någon, säger han. Det gör man ju inte så ofta.
Och sen kysser jag honom för att slippa prata om hur han invaderar mig, hur han kommer alldeles för nära och hur jag inte kan värja mig.

NOTHING LAST FOREVER NOT EVEN YOUR TROUBLES.

Ni vet när lakanen fortsätter dofta som han gör efter att han har gått. Och man ligger på magen och borrar ner näsan i madrassen och tänker: Jag är nog inte riktigt frisk? Men vad spelar det för roll?

Livet kvittrar och sjunger igen.

2010.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jag upplevde en ensamhet som gjorde ont. En ensamhet som var ett hål som behövdes fyllas. En ensamhet som var ett sår som behövdes plåstras om. Jag träffade män på löpande band. Jag drack alldeles för mycket vin. Jag flyttade in i en liten etta som jag kan bo i livet ut. Jag älskade ett jobb. Jag behandlade mig själv som om jag fullständigt saknade värde.

Vilka länder besökte du?

Jag besökte inga länder. Jag reste runt i Sverige och gjorde resor in och ut ur mig själv. Och ibland även igenom andra.

Vad spenderade du mest pengar på?

Snus. Cola. Och knäckebröd.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag var så mycket olyckligare. Ledsen är fel ord. Jag grinade de sista två månaderna av tvåtusennio. Men sen blev jag bara svart. Jag levde i ett ingenting och föraktade min livssituation.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Jag önskar att jag hade gjort mindre. Och det är förstås det alla säger att man inte ska göra. Men jag ångrar kyssarna, de meningslösa liggen, de trötta fyllorna, den förlorade sömnen, alla de där dagarna, månaderna då livet var som ett raserat korthus.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag inser nu att jag gjorde mig själv mindre. Jag gjorde mig liten. Jag ville inte ta några beslut eller ta något ansvar överhuvudtaget. Jag gjorde mig pytte. Jag önskar nu att jag hade gjort mig större. Jag önskar att jag hade trott lite mer på mig själv och inte lagt allting på Kille. Att jag inte hade gjort honom till svaret på alla mina frågor. Inte förvandlat honom till min enda möjlighet till kärlek.

Blev du kär i år?

Jag blev inte kär i år. Jag föll ut ur kärleken istället. Jag kan äntligen säga det högt utan att tveka. Jag är inte kär i Kille längre. Inte alls. Dessutom har jag träffat en man som har börjat växa i mig, liksom fastna i mungipan som en smilgrop. Jag vet inte vad det kan bli av oss. Vi har varit ute flera gånger. Men jag har bara vågat kyssa honom en endaste gång och när han bjuder hem mig säger jag fortfarande nej. Jag går med små små steg nu. Det känns bra.

Något du önskade dig men inte fick?

Jag tror jag önskade så mycket det här året i ren desperation. Jag tror jag önskade blint bara för att slippa känna. Jag tror inte att jag innerst inne behövde få alla de där önskningarna uppfyllda. Jag kan inte säga att jag är tacksam över det jag har fått gå igenom, men jag tror att jag har lärt mig mycket om livet och om kärleken som jag inte hade förstått annars.

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?

Jag vaknade ensam. Jag åt en sorglig biskvi som jag hade köpt dagen innan. Mina föräldrar ringde och sjöng. Mina arbetskollegor likaså. Jag tror att släkten kom över på kvällen. Men jag minns inte så noga. Jag minns att den där svarta sorgekulan fortfarande satt kvar i bröstet och att jag kände mig oerhört träffad av olyckan fortfarande.

Vad fick dig att må bra?

Lova fick mig att må bra. Hon brydde sig verkligen på riktigt och vi kom mycket närmare varandra. Hon skickade sms som värmde på nätterna. Och mitt jobb fick mig att gå upp på morgnarna för jag längtade liksom dit.



Det känns så främmande att läsa nu hur jag besvarade de här frågorna förra året.

EVERYTHING WE HAD IS NO LONGER THERE ...

Det har snart gått ett år nu sen du gjorde slut. Och den här resan har varit så lång. Och vart hade jag befunnit mig nu om du inte hade varit där hela tiden och knackat på min dörr. Räcker det inte nu? Frågar jag mig själv. Har du inte fått nog? Är det inte på tiden Ariel att du sätter ner foten nu och säger stopp?

- För jag tror att det är dags, viskar förståndet.

I'M SO TIRED OF BEING.

Jag är så vansinnigt trött.

Och så jävla jävla rädd precis hela tiden.

WILL YOU KEEP OUT ALL THE SADNESS?

Det är tisdag och Kille har smsat mig flera gånger under helgen. Nu kommer han över. Jag är stirrig, inne i mig själv. Har varnat. Glömmer att krama om honom. Frågar om han har vinet med sig och det har han förstås. Häller upp ett stort glas rött till mig själv. Andas ut. Mår inte bra. Men är ändå glad över att han är här.
- Får jag lägga mitt huvud i ditt knä? Frågar han.
- Men det är klart att du får, skrattar jag.
- Är det säkert? De allvarliga ögonen. Det nervösa knäppandet i hans händer.
- Helt säkert! Lugnar jag och drar ner honom i sängen. Smeker hans hår ur ögonen.
- Jag har varit så orolig över att du inte vill göra det här längre, fortsätter han. Du har varit så kort i dina sms på sistone. Men du kanske bara är nere?
Jag skruvar på mig. Jag har ju försökt att slita mig. Dra mig ur lite försiktigt. Men det är inte bara det.
- Jag är nog lite nere, suckar jag. I alla fall tror min gamla psykolog det. Jag var hos henne idag och hon insinuerar att jag är deprimerad. Hon frågade om jag behövde en boendestödjare. Är det inte lite vansinnigt?
Kille ler snett och tittar sig omkring. De uppochnervända stolarna. Kläderna som ligger i högar överallt. Disken som står på lut. Maten som ligger och möglar. Kassarna med mat som inte är uppackade. Snuspåsarna som är kastade överallt. Papperskorgen som svämmar över. Spegeln som har gått sönder.

Och jag vill skrika. Jag vill gråta och därför kysser jag honom hetsigt istället.