COULD I'VE BEEN WRONG?

Kille och jag skiljdes åt med en lång kram sen. Jag kände fortfarande ingenting. Jag vände mig inte ens om och tittade efter honom.

Jag gick och träffade Anton. Anton med det krulliga håret. Han är verkligen annorlunda. Han är allt det som Kille inte är. Och det är skönt. Han tittar mig i ögonen och han kramar mig hårt. Han kramar mig ofta och han snurrar mig under sin arm. Och han vill att jag ska skratta, men om jag behöver gråta så går det lika bra. Han säger att jag doftar gott och frågar om tröjan är ny. Han ser mig. Och hela tiden vill han veta: Vem är du nu? Och jag berättar undertiden som han ritar kärlek och blommor i mina händer.

Anton tycker om att ta på mig. Fast Anton tycker om att ta på alla för han står inte riktigt ut med det där mellanrummet som finns överallt i världen. Han vill gömma det, kanske glömma det och därför drar han alla människor tätt intill sig. Jag tycker om det. I hans famn kan jag sitta i flera timmar och le åt livet. Det både tröstar och läker. Och jag önskar att människorna ville ta på varandra mer. Jag gör verkligen det. Snälla människor, ta på varandra mer.