tisdag 15 december 2009

HOME IS YOU COMING BACK.


Det är bråttom nu, det är viktigt att hitta någon snabbt för sen kanske det är försent. Och jag vill inte stå där i slutet av allt, alldeles alldeles ensam. Jag promenerar Götbacken upp med Anton och han säger att det inte är hela världen. Han säger: Det är faktiskt inte hela världen Ariel. Det finns faktiskt annat i livet som också går att älska. Och jag vill skratta åt Anton när han säger det. Jag vill skratta rått och svart, och boxas med knutna händer mot hans bröst tills jag börjar att gråta för att jag inte kan se det han ser längre.

Vi fortsätter in på smågator och det snöar nu. Vi ser en ensam man med en alldeles för stor hund och jag säger: Han sover säkert med den dära. Och Anton säger att han kanske ändå är mycket lyckligare än de allra flesta. Och jag suckar. Och han säger: Du vet att man kan vara det va? Lycklig och ensam utan en man? Och jag biter mig i läppen och det blir svårt att andas och så slår Anton armarna om mig och säger att jag får gråta om jag vill. Och det vill jag, men jag kan inte när han är så snäll.

Inga kommentarer: