Kille ringde idag för att berätta att hans mormor hade dött. "Bara kille" står det på displayen när han ringer och det är mitt sätt att övertyga mig själv om att han inte längre är speciell. Eftersom han "bara" är Kille, och nästan ingen alls.
- Ursäkta att jag ringer, säger han. Och jag säger: Men hallå, du får visst ringa! Jag säger så fastän jag inte alls är säker på att han verkligen får göra det. Tänk om jag går riktigt sönder nu? tänker jag. Men jag går inte sönder. Och för en gångs skull är det Kille som låter trasig och det är som om jag växer då och blir stor.
Jag tänker på Killes mormor. Jag har träffat henne en gång. Hon hade sån där len-gammel-hud. Och hon tyckte om mig! Hon satt som ett litet russin på sin rullator och vilade sina trötta ben i sommarsolen. Jag minns att hon gav oss ett råd innan vi lämnade henne: Ungdomar, var rädda om varandra nu för det är något som ni aldrig kommer att ångra.
Och det känns ännu sorgligare att tänka på det nu än vad det gjorde då.
Kille låter liten när han berättar. Och jag säger det: Du låter så liten. Och han säger att han känner sig liten. Jag vill visa omtanke, men jag vet inte hur man gör när man inte längre får göra det som en älskande. Jag säger att jag finns här. Jag säger att han ska ta hand om sig. Jag säger att han får ringa om det är nåt och att livet inte alltid är så lätt. Och sen lägger vi på.
- Ursäkta att jag ringer, säger han. Och jag säger: Men hallå, du får visst ringa! Jag säger så fastän jag inte alls är säker på att han verkligen får göra det. Tänk om jag går riktigt sönder nu? tänker jag. Men jag går inte sönder. Och för en gångs skull är det Kille som låter trasig och det är som om jag växer då och blir stor.
Jag tänker på Killes mormor. Jag har träffat henne en gång. Hon hade sån där len-gammel-hud. Och hon tyckte om mig! Hon satt som ett litet russin på sin rullator och vilade sina trötta ben i sommarsolen. Jag minns att hon gav oss ett råd innan vi lämnade henne: Ungdomar, var rädda om varandra nu för det är något som ni aldrig kommer att ångra.
Och det känns ännu sorgligare att tänka på det nu än vad det gjorde då.
Kille låter liten när han berättar. Och jag säger det: Du låter så liten. Och han säger att han känner sig liten. Jag vill visa omtanke, men jag vet inte hur man gör när man inte längre får göra det som en älskande. Jag säger att jag finns här. Jag säger att han ska ta hand om sig. Jag säger att han får ringa om det är nåt och att livet inte alltid är så lätt. Och sen lägger vi på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar