Livet är upp och ner och det är så mycket som jag inte hinner skriva här. Det är så mycket som händer under ytan. Jag vill berätta, men det är så svårt att hitta orden. Jag träffade Kille en gång till sen innan han stack ner till hemstaden för att fira jul. Vi drack vin och han doftade fantastiskt gott. När jag blundade tänkte jag på alla de gånger som vi har varit nakna och på alla olika sätt som vi har älskat varandra. Ändå lyckades jag skåla för det nya livet när jag öppnade mina ögon igen. Jag vet ju att han inte har någon framtid att erbjuda mig. Jag vet ju att han är alldeles för mycket sin egen för att det ska finnas rum för mig. Och det är därför jag kan omfamna vår nyfunna vänskap med öppna armar. Ja, jag kramar den mellan mina händer och tänker att det här! Det är faktiskt alldeles lagom.
Ni förstår, jag var rädd för att han skulle försvinna ur mitt liv för alltid om det tog slut emellan oss. Men han stannar kvar och han säger att han verkligen tycker om att ha mig som vän. Och därför blir jag så snopen när vi ska gå och han kysser mig rätt på mun. Bara sådär. Smack! Som den naturligaste saken i världen. Jag skrattar för ingen tycker om en kvinna som är arg och så sparkar jag honom lätt när han vänder sig om innan jag försvinner ner i tunnelbanan.
Förlåt, det var dumt gjort, piper det i min telefon nästan med en gång. Och ja, det var det. För plötsligt sitter jag där som ett hungrigt och sårat vilddjur en gång till. Jävla kille.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar