Jag sitter i Antons famn och jag säger: Jag har en julklapp till dig. Det är ett pyttelitet paket. Ett yttepytte. Jag visar med fingrarna. Du kan knappt se det. Det är så litet så litet. Ser du? Inslagspappret är blått med tomtar på. Och presentsnöret är rött, tunt som en sytråd och glittrar i guld. Du drar i båda ändarna försiktigt. Du vecklar upp presentpappret långsamt och omsorgsfullt. Kanske stryker du med pekfingret över det. Inuti hittar du en liten liten bit pappkartong. På pappkartongen står det något med små bokstäver fast de är stora.
- Vet du vad det står? Frågar jag och drar efter andan. Jag tittar upp på honom och han skrattar och han ler. Hans rödkrulliga hår faller ner i pannan när han skakar på huvudet. Det står: JAG TYCKER VERKLIGEN OM DIG. Och det är allt som står på en liten liten bit pappkartong och det är din julklapp. Varsågod!
Anton blir mjuk i ansiktet och sen ger han mig en puss på kinden. Sedan säger han allvarligt: Ariel, du gav mig den bästa julklappen på flera flera år. Bäst sedan jag fick ett tvspel som sjuåring, eller ett mikroskåp året därefter. Tack ska du ha.
- Vet du vad det står? Frågar jag och drar efter andan. Jag tittar upp på honom och han skrattar och han ler. Hans rödkrulliga hår faller ner i pannan när han skakar på huvudet. Det står: JAG TYCKER VERKLIGEN OM DIG. Och det är allt som står på en liten liten bit pappkartong och det är din julklapp. Varsågod!
Anton blir mjuk i ansiktet och sen ger han mig en puss på kinden. Sedan säger han allvarligt: Ariel, du gav mig den bästa julklappen på flera flera år. Bäst sedan jag fick ett tvspel som sjuåring, eller ett mikroskåp året därefter. Tack ska du ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar