fredag 10 september 2010

OCH SÅ STAPLAR JAG MIG FRAM IGENOM LIVET.


Jag har varit sjuk. Jag har varit svart.

Jag tittar på livet igenom det lilla nålsögat nu.

Jag vill inte tänka mer. Det kryper i mig. Det gör inte ont längre, men hur gör man?

Hur gör man?

Jag älskar honom inte längre.

Jag älskar honom, men inte mer än jag förgäves försöker älska mig själv.

Jag är så trött. Han stannar kvar. En kväll varannan vecka drar jag honom intill mig

Eftersom varm hud gör mig så gott.
Eftersom varm hud gör mig så illa.

Jag vill inte ha honom längre,
men jag vill inte ha mig själv heller.

Ingenting spelar någon roll längre när allting känns likadant.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Även om det var ett ganska mörkt inlägg så känns det skönt att få ett livstecken från dig.

Mari sa...

Åh, det är så svart. Denna ambivalens. Detta självförakt. Så jobbigt.

Ibland kommer jag på mig själv med att jag inte tänkt på mitt ex på flera, flera dagar. Och jag borde ju bli glad. Men jag blir mest sorgsen. Hur kan jag ha glömt? Hur kan jag inte älska honom längre? Den där ångesten gör så ont. Så jäkla ont. Men ändå kan jag sakna den. Då kände jag iaf något för honom. Nu håller jag på att glömma och det skrämmer mig. Snart kommer han vara borta.

Likgiltigheten är farlig Ariel, försök ta dig bort från den. Den kommer förgöra det du allt en gång var. Och allting spelar roll, även om det känns likadant. Dina ord gör så ont att läsa. Önskar jag kunde göra allt bra.

Du är fin. Och bra.

ARIEL MED A sa...

Wederus - Jag visste inte att du fanns fortfarande. Tack.

Mari - Min syster i samma båt. Kommer han verkligen vara borta snart? Idag känns alla de tankarna så främmande och overkliga.

Du är snäll. Jag förstår inte varför alla är så snälla. Jag tycker så mycket om dig.