Varför vill jag mig illa? Varför är det aldrig nog?
Varför släpper jag in honom om nätterna? Varför lockar jag på honom?
Varför kysser jag varje liten del av hans kropp lika omsorgsfullt?
Sluta nu, snälla sluta nu, viskar bröstet. Jag orkar inte mer.
Och ändå.
Det är lördag och han sitter där ibland mina vänner en gång till. De pratar och de skrattar och de har saknat varandra. Och alla säger: Förlåt Ariel, jag vet att det här inte är vad du vill höra. Men han är så gullig och så varm. Och det är svårt att inte tycka om honom. Och det sticker och det slår i mig, samtidigt som stoltheten över att han en gång har varit min lyser. Stoltheten över att han fortfarande är min lite grann. Kanske?
Vi rör inte varandra och jag vågar inte ens titta på honom förrän vi är bakom stängda dörrar. Heej, säger jag då som om vi träffades precis. Hej hej, säger han och drar av min tröja.
KÖTT.
LUST.
Jag vill inte ha dig, tänker jag. Jag vill inte ha dig för resten av livet, jag vill inte beröras av dig längre. Och ändå. Du doftar så gott. Jag känner dig så väl. Och du klär dig så snyggt. Och allt är så löjligt egentligen. Jag vet.
Och på morgonen frågar du: Hur känns det här? Går det bra? Och jag ljuger när jag säger att jag inte tänker på det så mycket. Och du tror mig såklart för du vill ingenting annat göra.
Men jag vill fly. Jag vill lämna landet. Jag vill glömma dig nu och drömma om en annan man. Och hur länge till ska jag stå här i våra gamla fotspår och hoppas innerligt på något som jag inte ens vill ska bli?
4 kommentarer:
Jag önskar att du kunde se hur fin du är(!!!!!!!!!!)
Du är fin. Du är bra. Du duger. Och du förtjänar bättre än såhär. Tro mig, jag har hållit på dig och Kille under hela den här tiden och hoppats på er, varenda gång du tagit in honom i din lägnhet, låtit honom sova med dig, medans andra kanske tänkte att du varit dum, blåögd? Men inte jag. Inte en enda gång. Fast nu tänker jag att, varför, varför ska hon behöva vänta på någon som inte inser hennes värde, uppskattar hennes tålamod och bara ser vad som finns rakt framför ögonen på honom och verkligen ber honom om att få bli älskad? Du förtjänar ju att bli älskad, du du du du du. förstår du det Ariel? Jag är själv så medveten om hur det är, jag vet ju om det där jävla självhatet som nästan kväver en till döds. Men det är så konstigt hur man så lätt kan se någon annans skönhet och glömma bort sin egen. Jag hoppas att du blir påmind om din snart.
A.
Bara så.
A.
Mystiskt på nåt vis.
Och jag tror dig. Och tror du mig om jag säger att det gjorde mig gott då?
Jag väntar nog inte längre. Jag tror inte att jag vill ha honom mer fast han får inte lämna mig ändå. För tänk om ingen kommer. Tänk om det inte kommer någon mer. Tänk om han är allt som livet ger. Jag vet att det kanske låter fånigt. Men i mitt hjärta kan det kännas helt sant ibland. Oftast. Okej, jämt.
Jag vill inte vara ensam. Jag klarar inte av det. Det är så mesigt. Men jag behöver någon där som liksom tittar på mig ibland annars tappar jag allt.
Jag tror dig.
Det låter inte alls fånigt. Tvärtom, brukar själv tänka så. Därför låter jag ibland någon komma nära, eller ja så nära det nu går att komma mig. Bara för att jag är rädd för att jag aldrig kommer att få uppleva kärlek igen. Det brukar oftast vara någon alldeles obetydlig, någon som jag vet aldrig kommer att betyda något. Men bara för närhetens skull. För att slippa sova ensam i en stor säng. Slippa tänka på ångesten en liten stund. Trots att jag vet att den väntar runt hörnet ändå. Men jag känner mig så patetisk. Svag. Ovärdig. Som inte klarar mig själv. Måste sluta rymma från ensamheten. Det är bara så svårt.
Och nu har jag pratat en massa om mig själv, förlåt. Du ser, vem är jag att ge dig råd när jag är minst lika vilsen själv? Haha... Godnatt Ariel :)
Åh, jag vet. Varför vill vi göra livet såhär. Jag blir så ledsen. Vi måste ta hand om oss, men jag önskar att vi kunde byta. Jag tar mycket hellre hand om dig än mig själv, haha. Kramkramkramkramkram.
Skicka en kommentar