Jag tycker om Amin. Och jag vet hur lätt jag förälskar mig i alla människor och hur snabbt det går över, men ändå. Vi träffades idag. En kortis. Vi tog sällskap till affären. Och jag vet inte, men Amin är så rolig. Han tycker så mycket och jag tycker om människor som tycker mycket. OCH JAG UNDRAR VAD HAN TYCKER OM MIG? Jag är annorlunda nu, jag tar det försiktigt. Jag är nästan lite blyg nu när jag inte längre har någon brådska. Det är roligt. Det känns fint. Inuti känns det bra. Sån här är ju jag.
Amin säger att jag är knepig. Men när han säger det så skrattar han som om det var en charmig egenskap som jag borde vara stolt över. Jag är knepig. Och alldeles extra speciellt knepig när jag är mig själv. När jag säger precis vad jag tänker. Han säger att jag måste berätta någon gång hur jag blev sån här. Han säger att det måste ju ligga en spännande historia bakom. Men det gör det ju inte, den är ju mest bara sorglig?
Amin är inte alls som Kille. Och jag undrar hur länge jag ska jämföra alla män jag träffar med Kille? Amin har fula kläder, men inte på det där sättet som Max hade fula kläder utan på det där sättet då han verkligen inte alls bryr sig om vad han har på sig. Och jag älskar det. Amins hår är alldeles kolsvart. Och det är konstigt att tänka på hur våra barn skulle se ut. Jag har alltid föreställt mig en blond lintott med stora blåa ögon precis som jag. Nu har hon bruna ögon istället, svarta lockar och en utländsk bakgrund. Spännande på ett nytt sätt.
Jag tycker om att drömma. Att föreställa mig ett annat liv. Jag tycker om att förälska mig kort och fort. Det gör mig gott. Det håller mitt hjärta levande och glatt.
3 kommentarer:
han låter som en typisk kille med utländsk bakgrund. på ett bra sätt alltså :) jag är själv halvutländsk så jag känner igen det lite när du beskriver honom. men vet du vad, jag tror att det här är bra för dig, jag tror att den här amin är bra för dig. och jag gillar att du tar det långsamt den här gången. det behöver inte alls leda till något seriöst eller att du blir kär i honom, men så länge du umgås med människor som får dig att le. så tror jag allt löser sig ändå.
åh, jag blir så glad när jag läser dina senaste inlägg. en liten glädje infinner sig i min kropp och ger mig hopp om att min morgondag också kan bli bättre. ta hand om dig :)
Jag blir också glad av att läsa det du skriver. Jag har fångats totalt av din historia, ditt liv. Och jag lever det nästan med dig! Därför känner även jag hoppet nu, för din skull, och för min skull. I mitt liv. Jag förälskar mig också kort och fort. Alltid. Jag vet inte hur det blir för dig, men min värld rasar varje gång det sedan skiter sig. För det gör det. Varje gång. Nu har det skitit sig för sjuttioelftegången och jag vet inte om jag orkar ta mig upp igen. Det måste vara något fel på mig. Det här händer inte sjuttioelva gånger annars. Men att du tar dig upp får mig att tro att jag också kan ta mig upp, precis som Anonym skriver. Tack. Kämpa på, och känn att vi kämpar med dig. Du är inte ensam.
Anonym - Tack för stödet! Jag tror också att Amin är bra för mig. Kanske kan bli en ny fin vän om inte annat. Jag hoppas att din morgondag blir precis allt det du önskar!
Lovisa - Haha, det känns så fint att höra att du nästan lever med mig. Det känns tryggt på nåt vis. Du verkar stark. Jag vet att du kommer att orka ta dig upp - en dag. Men allt får ta sin tid. Jag har lärt mig det nu. Det måste finnas en mening med allt, det bara måste göra det. Det är inget fel på dig, du är den du är. Men jag känner igen det där, envisa tankar som pickar på.
Skicka en kommentar