Kille är här nu. I Stockholm. Vi går på samma gator. Gamla gator där vi har gått hand i hand. Tänker han på mig mycket? Jag vet inte. Vi hörs inte. Vi pratar inte med varandra längre. Det är konstigt. Skrämmande. Jag tycker inte om hur livet lovar tusen ting, men håller ytterst få.
Jag går raska promenader. Jag ser dokumentärer. Jag snusar, men dricker inte lika mycket kaffe längre. Lova hör av sig nästan varje dag. Frågar hur jag mår, hur jag klarar mig, om jag håller mig flytande. Och det gör jag. Det är inte lika jobbigt som jag hade trott att det skulle vara att ha honom här igen. Insikten om att det verkligen var rätt att bryta och inte försöka en gång till gör mig gott. Gör mig bestämd. Fast beslutsam om att SKA gå vidare utan honom och bli lycklig ändå.
2 kommentarer:
det är underbart att läsa det du skriver ariel, så bra för din skull. samtidigt känner jag mig ensam kvar i gropen. som att också jag måste inse att det inte finns hopp, o det gör ont, såklart.. fortsätt som du gör, life is bigger. kram
Stina. Jag vill inte lämna dig ensam kvar i gropen. Kan du inte ta min hand? Kan du inte kliva upp? Kan du inte föreställa dig ett liv då du går på en öppen gata och känner dig fri? Med glada bubblor i magen som viskar möjligheter. Åh, vi kan göra så mycket. Vi kan göra allting. Vi kan börja om på nytt nu. Skaffa en ny dröm. Och det är klart att den gamla är smärtsamskön på ett vis fortfarande. En snuttefilt att grina i. Men som du säger life is bigger. LIFE IS BIGGER. Kom nu. Kom. Vi reser oss nu. Vi reser oss. Vi tittar inte tillbaka med ögon av längtan längre. Vi tittar framåt, vi tittar framåt med klara beslutsamma framtidsögon. För att vi måste. För att vi kan.
Skicka en kommentar