Men vad gör man med rastlösheten? Tomheten när den kommer krypandes? En värk i kroppen som inte vill gå över trots allt. Förstoppade tårar. Ett hjärta som vrider sig likt tusen nålar. Det gör så ont. Det gör så ont. MEN DET GÅR JU ÖVER. ALLTING GÅR JU ÖVER, ELLER HUR?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja, det går över. Du levde ju länge innan du träffade Kille, hur klarade du dig då? Och du äääär värd bättre!
Vet precis vad du menar med rastlösheten. Den kryper i hela kroppen och gör mig galen. Jag tror man måste ta sig ut. Gå promenader. Men jag har så svårt för att ta mig ut och gå promenader. Tror du är bättre.
this to .will. pass!
Wederus - Alltså, det undrar jag med. Jag läser igenom gamla dagböcker och jag tänker att jag inte klarade mig, haha. Att jag haltade fram. Att jag var svart och fylld av ännu mer självförakt MEN ATT HAN KOM SEN OCH GJORDE ALLTING BRA! *romantiserar*. Suck! Jag är värd bättre. Jag är värd bättre. Jag är värd bättre. MEN TÄNK OM DET INTE KOMMER NÅGON SOM ÄR BÄTTRE DÅ!?!?!?!
Tigris - Åh, jag vet inte, men jag tror att du har rätt. Man måste ta sig ut, ta sig igenom. Det är bara så.
natasha - Bra! Jag ska tro dig.
lyssna vidare på india arie (om det är hennes låt titel du sytar på) hennes ord har hjälpt mig genom mycket och testa du med. skickar en skriftlig kram till dig!
Jag testar nu, aldrig hört talas om tidigare, tack.
Skicka en kommentar