lördag 20 mars 2010

MY HEART IT LEAVING YOU
IT SAYS GOODBYE.



Det är lördag. Jag är lite bakis, sitter på golvet och äter en banan. Jag känner ingenting speciellt, ändå tar jag fram mobilen och börjar skriva: Varför klarar du av allting så mycket bättre än vad jag gör jämt? Jag blundar hårt och sen trycker jag SEND. Jag vet inte varför jag gör det eftersom jag är tom och inte känner någonting speciellt. Men jag är nyfiken. Jag undrar vad han gör. Jag vill veta hur långt han har kommit.

Och Kille svarar snabbt:

"Det gör jag inte. Men orkar inte heller ha någon kontakt längre. Jag har lämnat oss bakom mig nu."


PANG!

PANG!

Det svartnar. En vit blixtrande smärta. Någonting som går sönder. Någonting som för första gången går helt sönder. Botten är nådd. Jag rusar in på toaletten och jag kräks. Jag står på knä på det kalla badrumsgolvet och jag har fullständig panik. Jag är så jävla jävla rädd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag ringer Kille och han svarar och han låter trött. Och jag skrikgråter. Jag skrikgråter på riktigt och jag kan inte andas. Jag kan inte andas jag hyperventilerar. Och han säger åt mig att ta några djupa andetag, att lägga mig ner. Så jag lägger mig ner. Jag lägger mig ner på sängen och virar täcket flera varv runt omkring mig.
- Såja såja, vyssar han. Och jag skrikgråter att det här inte är snällt. Det inte är snällt att jag ringer till dig och gråter såhär. Och han säger att det inte gör någonting, men att jag måste andas. Han frågar vad det är som händer? Och jag säger förlåt. Tusen gånger säger jag förlåt. Förlåt, snyftar jag fram och han säger att jag inte har någonting att be om ursäkt för. Och jag säger att han låter arg. Du låter så himla arg. Är du arg på mig? Och han säger att han aldrig har varit arg på mig, men att det räcker nu. Att han måste se om sig själv. Gå vidare för sin egen skull. Och jag säger att jag vet. JAG VEEEEET. Men jag vill inte förlora dig, jag vill inte att du ska försvinna ur mitt liv. Och sen blir det svårt att andas igen. Och jag säger att jag inte vill lägga på. Jag vill inte lägga på. Jag är så jävla rädd för att lägga på nu och säga hejdå och sen aldrig höras mer igen. Och han säger att vi kan höras igen då och då, men att det får vänta lite nu. Att vi måste släppa varandra på riktigt först. Och jag skriker. Jag skriker för att övertyga mig själv: JAG VEEET. JAG VEEET FÖR.VI.HAR.INGEN.FRAMTID.TILLSAMMANS.LÄNGRE. Och han säger nej. Nej, det är nog tyvärr så Ariel.

Och sen lugnar jag ner mig. Jag lugnar ner mig och blir lugn. Det måste bli såhär. DET MÅSTE BLI SÅHÄR. Det finns ingen väg tillbaka längre. Han har stängt dörren.

Han säger: Jag tror att vi båda två måste lära oss att acceptera läget bara.

4 kommentarer:

ina sa...

har velat kommentera jätte mkt men det har inte funkat pga mitt internet. hursomhelst. blev väldigt påverkad av det här inlägget.
har valt att göra slut med min kille efter 4 år tillsammans (3 år på distans). men det går inte så bra. klarar inte av tanken att han ska försvinna ur mitt liv. hör av mig till honom allt för ofta. efter ja läste det här sms:ade jag honom direkt att han skulle komma in på msn. ville bara få prata. det värsta som finns är känslan av att man absolut inte får höra av sig.
ska till sthlm nästa vecka och göra slut "på riktigt" i person. e skiträdd. kommer bli liten igen och klänga fast vid honom...

ARIEL MED A sa...

Åh, jag känner ju igen det här så mycket. Det är så hemskt. Och den där känslan den är så desperat, den liksom krigar sig fram utan förnuft. Jag vill också klänga mig fast. Jag vill höra av mig varje dag. Samtidigt som jag egentligen inte orkar tänka på honom mer. ORKAR.VERKLIGEN.INTE.TÄNKA.PÅ.HONOM.MER. Och när jag hör av mig till honom börjar jag grubbla ännu mer, hjärtat blir en knut en gång till. Och tillslut inser man att man nog gör bäst i att inte höra av sig ... tror jag.

Åh, ina, jag önskar dig så mycket lycka till. Jag förstår att du är skiträdd. Liten. Men du är också modig, och du månar om din framtid och du tänker på dig själv. Och du ska inte glömma bort att ge dig själv cred för det.

KRAM!

ina sa...

mmm... jag kan ha dagar som är jätte bra och så tänker jag lite grann typ "ja men det här går ju bra trots allt" men sen kommer kvällen och då börjar ja sakna honom. (också morgonen när man precis vaknat e jobbigt) eller som just nu, att det e så konstigt att inte höra av sig. man vill ringa upp o skrika Hallå vart är du nånstans.. .men vet att det inte skulle hjälpa egentligen, utan bara göra saker svårare. det e som en långsam avtändning. Tänker också att jag måste göra det här för min "egen skull", även om jag ganska ofta tvivlar på det, eftersom en sån stor del av mig samtidigt vill vara med honom. jag älskar honom mer än någon annan. det har ju inte förändrats. det är bara omständigheterna som har gjort det...känner också att utan honom är det ingen annan som ser mig på riktigt. men det kanske är just därför jag måste välja att vara själv. för att jobba med mig själv. tror att du behöver det också! kram

ARIEL MED A sa...

Du säger såna viktiga grejer, och jag tänker precis som du gör. Men allt är så svårt. ALLT ÄR SÅ JÄVLA SKITSVÅRT. Och det känns som om det aldrig kan blir lätt igen, och jag hatar det. Jag tycker inte om att jobba med mig själv, fast jag vet jag vet jag vet att i slutändan gör det ju gott. KRAMPÅOSS.