onsdag 24 mars 2010

I CAN'T SAVE YOU FROM YOURSELF OK?




Maja säger att jag inte får fortsätta sova på golvet nu när jag har köpt världens största säng. Men jag kan inte sluta. Jag känner mig så trygg under fönstret, alldeles intill det varma elementet på den tunna gästmadrassen där jag får plats just precis. Jag säger att jag inte tänker flytta upp i sängen förrän jag har träffat en man som flyttar upp dit med mig. Jag väntar härnere så länge, säger jag och försöker få det att låta som ett skämt, men det är det inte. Och Maja känner mig alldeles för bra. Hon blir irriterad. Störd. Säger: Skärp dig! Du kan väl förfan inte bara gå runt och vänta på en man heller?

Och jag tänker: VARFÖR INTE?
Men säger: Nej, jag vet. Men jag tycker ändå mycket bättre om att sova här nere okej.

5 kommentarer:

severina sa...

åh. jag känner mig sjuk i huvudet som skriver till dig (igen...), du vet ju inte ens vem jag är. men jag vet inte vem som annars skulle förstå just nu. alla mina vänner verkar vara superlyckliga med sina pojkvänner eller så är de singlar som verkligen trivs med att vara singlar. jag är inget av det. jag går runt med ett stort hål i mig. min första pojkvän gjorde ju slut för två veckor sedan. vi hade varit ihop i fem år. idag fick jag veta att han har träffat en ny. efter två veckor. våra fem år betydde inte mer än så. och hon är en av mina bästa vänners lillasyster. han smsade och sa att han var hemma hos sin mormor i helgen, då var han egentligen hos henne, ca 30 mil norrut. jag känner mig fullständigt död. borta. jag fungerar inte längre. och alla våra vänner visste. alla. men ingen sa något till mig. jag misstänkte det och frågade ut dem, och alla nekade. "jag vet ingenting om det där" "nej, det har han inte sagt till mig i alla fall". och nu sitter jag här igen. ännu ledsnare än jag var när vi gjorde slut. för han visar att allt vi hade är helt dött. han har hittat en ny. redan. och när jag säger "antingen så väljer du bort mig ur ditt liv, eller så väljer du bort henne" svarar han inte ens. jag orkar inte mer.

ARIEL MED A sa...

Du. Älskade du. Åh. Jag kan inte förstå. Jag kan förstå den första smärtan. Sveket. Att bli lämnad. Ensamheten. Men det andra. Den andra smärtan. Det där andra som han gör och som man inte ens vill ta i sin mun för MAN FÅR INTE GÖRA SÅDÄR! MAN FÅR INTE GÖRA SÅDÄR EMOT NÅGON ANNAN SOM MAN HAR ÄLSKAT I FEM ÅR! Jag vill skrika det. Jag vill stå vid din sida och skrika det tills allting brister och går sönder så att du kan blir stark en gång till. Det är överjävligt. Det är sånt där som man tänker inte händer. Jag vill hålla för dina ögon, jag vill skydda ditt bröst. JAG VILL INTE ATT SÅNA DÄR GREJER SKA HÄNDA MÄNNISKOR ÖVERHUVUDTAGET. Den där dödheten som du känner. Jag önskar att du inte hade behövt känna den. Jag vill att någon kommer hem till dig med varm buljong. Jag vill att någon viskar tusen gånger i ditt öra att livet inte alltid kommer att känna såhär. LIVET KOMMER INTE ALLTID ATT KÄNNAS SÅHÄR. Och du. Du. DU ÄR VÄRD SÅ MYCKET MER. SÅ MYCKET MER. SÅ MYCKET MER.

All kärlek jag kan önska, önskar jag åt ditt håll ikväll.

Lovisa sa...

Ni två är fantastiska. Jag har svårt att sätta ord på det jag känner inför er och era livssituationer just nu. Därför säger jag bara att ni är fantastiska. Och att jag känner er smärta genom hela kroppen. Och att ni kommer att gå starkare ur det här. Förr eller senare. Jag tror på er.

Anonym sa...

vad gör man när man känner sig ensammast i världen? när man vill somna men aldrig vakna upp igen? då läser man din blogg. den är en tröst i min vardag just nu ska du veta. hur hemskt det här än måste låta, så är jag tacksam över att jag inte är ensam om att känna denna eviga tomhet och längtan i mitt bröst. smärtan som hugger till och tystnaden som är så påtaglig. men jag hoppas att vi mår bättre snart. och jag måste erkänna att jag är en av de få(?) som faktiskt hoppats på dig och kille, in i det sista verkligen hoppats på att det faktiskt ska fungera och att det ska bli ni igen. kanske för att det påminner så mycket om min egna historia. fast jag vet ju förstås att han inte är bra för dig, precis som min kille inte är bra för mig, och jag vet att du skulle må bäst av att han försvinner ur ditt liv för gott. och det vill jag ju. att du ska må bäst. men trots det kan jag inte hjälpa att jag jämt hoppas på kärleken, hur blind och ful och äcklig och hemsk den än må vara. min svaghet, det där.

tack för att du finns och skriver så vackert.

ARIEL MED A sa...

Lovisa - Tack. JAG HOPPAS DU HAR RÄTT!!!

anonym - Jag känner exakt samma sak för kommentarer som dina. De liksom kryper in i bröstet och viskar: du e inte ensam du e inte ensam du e inte ensam.

Jag älskar att du trodde på oss. Hoppades. Jag hoppades också. Hoppas fortfarande lika blint och fult som du säger ibland. Vill så gärna. Men jag vet ju att det inte går. Har ju bara så svårt att tro att jag en dag ska må bättre utan honom! LIKSOM ÄR DET MÖJLIGT?