En värk som sticker i kroppen. Små små stick. Ett svagt illamående. Det här händer inte mig. Allting är så overkligt. Här går jag runt på gatorna i Stockholm och tänker tusen tankar som han aldrig får höra. Jag har en inkorg i min mobil som är tom nu. Hans finaste sms finns inte längre kvar. Det gör ont. Han älskade mig. En gång älskade han mig. Jag vet det.
Det är kallt nu. Det är så kallt här. Här i hjärtat. Inuti. Runt omkring. Jag är så ledsen. Jag vill dricka en rom och cola för att bli varm. Jag vill inte ha honom här. Jag vill inte att han ska hålla om mig längre. Allting är förstört. Och jag hatar det. JAG HATAR DET.
Jag tänker inte på honom jämt. Jag saknar honom inte hela tiden längre. Men när jag saknar honom. När jag saknar honom då saknar jag honom så jävla mycket. Då vill jag hålla hans händer i mina. Då vill jag höra hans skratt. Då vill jag visa honom min nya jättesäng. Ja, då glömmer jag plötsligt allt och jag gör det så himla snabbt också. Mitt i natten kan jag helt slå slint, helt gå blind och hetsa iväg ett sms som låter:
Hallå, vi måste ju ligga, ses, snacka lite när du kommer till Stockholm!? Det är ju helt absurt annars. Jag menar tänk om det inte alls skulle ställa till det för oss? TÄNK OM DET SKULLE GÖRA ALLTING BRA? tänk om det bara är den här fucking jävla distansen som fuckar upp allting? som gör att vi blir skiträdda och tänker fel? Tänk om vår dragning till varandra är alldeles för speciell? Tänk om vi går miste om allt detta för att vi inte vågar ge det en sista chans? Tänk tänk tänk om!
Bara för i nästa sekund, ångra mig. Komma på att ja just det. Det går inte ändå.
Åh, förlåt. Jag vet att det här är jobbigt för dig också och nu ska jag verkligen försöka att lämna dig ifred.
2 kommentarer:
skulle skriva uppsats, men fastnade i din blogg och dina vackra ord istället. har sträckläst från början till slut nu i x antal timmar och känner mig väldigt berörd. så fint och så smärtsamt på samma gång.
allra mest berörd blev jag av att läsa inläggen från när du & kille bodde ihop. om hans alkoholkonsumtion och löften som aldrig infriades.
var tillsammans med min första pojkvän i tre år och får fortfarande ont i magen när jag tänker på den där känslan. att han liksom inte förstod hur jävlajävla ont det gjorde när alkoholen (& i hans fall drogerna) nästan alltid kom först. jag fick nog efter tre år. och när jag träffar gamla gemensamma vänner nu, sju år senare, och inser hur vårt liv hade kunnat bli, blir jag helt mörkrädd.
jag förstår att allt fortfarande är helvete. att han rörde upp en massa känslor igen och att du har djupa svackor ibland. men ljusglimtarna kommer komma oftare. bli längre. och det kommer bli lättare att andas. lovar.
KRAM.
Åh, jag måste börja tänka på framtiden mer för jag vill ju absolut inte vara tillsammans med honom om sju år. Vill bara vara tillsammans med honom lite nu när det gör ont och livet är svårt. Jag vill ju inte följa med honom igenom de där livet. OCH JAG VILL JU ABSOLUT INTE KOMMA TVÅA.
Jag vill inte ha magont om tre år när jag tänker tillbaka på det här. Jag vill vara helt fri då, men vissa känslor biter väl sig fast ändå antar jag. Suck.
Tack för att du tog dig tid att skriva det här. Det gör gott. Du ska ha ha en fin helg nu!
Skicka en kommentar