ph: rabenreither
Jag kan inte stanna kvar i mig själv. Det sticker och skaver inuti. Det bor en vildhäst i mig som sparkar bakut. Lugna ne'rej nu Ariel, försöker jag. Men det är hopplöst. Det gör för ont. Ögonen vill krama tårar varje dag. Kroppen rör sig robotlikt. Rädd för vad varje steg kan innebära. Det känns som om hjärtat brister. Det känns som om det rinner blod nerför minnesväggarna i mitt bröst. Och jag står inte ut. Jag kan bara skriva. Jag kan bara hoppas. Jag kan bara önska att jag en dag kommer jag att få ligga tätt tätt intill en ännu större kärlek och skratta åt den kärlek som jag gråter åt idag.
5 kommentarer:
Är det inte så? Är det inte så att en ny kärlek alltid är den största kärleken? Att den överskuggar allting annat? Jag tror det. Jag tror att om vi kunde spola framåt i tiden så skulle vi se dig vara tillsammans med någon ny, och du skulle inte komma ihåg hur du någonsin kunnat vilja vara med någon annan.
Är det så? Jag har tappat min verklighetsuppfattning helt och hållet. Jag hoppas att det är så. Jag har bara så svårt att tro att det kommer att bli sådär himlastormande en gång till. Cynismen sitter som en översittare i bröstet nu.
:C
Jag förstår att du känner så, och det är okej att känna så - cynismens herravälde kan inte vara för evigt. Det här kommer också att passera, liksom allt annat passerar.
Fundera över vad du behöver för att hjälpa dig att komma vidare, och kom ihåg att det du behöver och det du vill inte alltid är samma sak. Jag tror att jag har varit där du är nu, jag tror att jag var där alldeles nyss; eller så var jag aldrig där, men jag känner igen mig ändå. Det finns också andra platser, kom ihåg det.
Jag behöver trygghet. Jag behöver en kärlek som sitter i kroppen. Jag vill ha en man som ger mig allt detta. Jag förstår hur du menar. Jag försöker tänka andra platser. Tack.
Varsågod! Om det nu hjälper dig något. Jag har svårt att tro att man kan övertyga någon om någonting bara med ord, åtminstone när det kommer till känslor. Dessutom vet jag inte vem du är, så mina råd är mest bara gissningar. Men jag vill väl, och det är väl kanske poängen.
Skicka en kommentar